Norrländska Korrespondenten – 1 februari 1873, sida 2

borde lika litet aflyftas genom aflösning, fom der med jämförliga bergwerkstionden blifwit det. Stackars wår ritsdagsman, fom flutit jig til detta parti; hwad han kommer att råka illa ut för Sundsmwalls-Pojten och hrr Axell m. fl. Sämida ide äfven dessa byta eller hafwa bytt om åfigter! JA N Första. hufvudtiteln har råkat ut för her Jöns Persson oh Danielsson, hwilka begge wäckt förslag om nedsättning. — Rätt så! Antalet skattskrina hundar i Sundswall utgör f. n. 287 stycken. Den inkomst, som häraf tillfaller stadskassan, upgår till 1,435 rdr. Brandvakarne. J gåx inlemnades af lotsen v. Ahn å egna od) flera närboendes wägnar en an: sökan till magistraten derom, att denna myndighet måtte draga försorg om uptagande af farbar wäg nedanför s. k. Lönngrens gränd till derutanför be lägna brandwat, som nu är alldeles oätkomlig. Magistraten förklarade sig ej hafwa med denna sak att göra utan wille remittera den till drätfelkammaren. Norra stambanan. Striden om denna banas fortsättning norr om Gefle—Dala järnwäg tog sin början i Andra kammaren redan i lördags wid remissen af statsregleringspropositionen. Det war hr Gumelius, fom efter några uttalanden angående ändringar af göromålen inom ett par sentrala ämbetswerk faftade fig direkt in på järnmägsfrågan. Förut hade det alltid hetat — yt: trade nämnde talare — att det aldrig funda fomma i fråga att bygga de nordländska banorna norr om (Sefle—Dala-banan annat än fmaljpåriga. Nu hade likwäl regeringen föreslagit byggandet af en bredspårig bana från Storwik (den punkt der Norra stambanan stöter til Gefle— Dala-banan) till Sundswall, ett förslag, fom talaren och flere med honom ämnade pa det lifligaste motsätta fig, ehuru ingalunda af afwoghet mot att Norrland får fig en järmväg, utan emedan Storwik wore en olyckligt wald utgångspunkt och emedan banan borde byggas smalspårig. Alt talade för det smalspåriga systemet i prisbillighet, lättheten för enskilda bolag att bygga grenbanor utan att öfweranstränga sina tillgangar, tillwaron af en smalspårig bana mellan Sundswall och Torpshammar samt den omständigheten att den norska banan skulle byggas smalspårig. Den i den kongl. propositionen beräknade skilnaden i kostnad mellan bredspåriga och smalspariga banor wore altför lågt beräknad; i werkligheten wore den wida större. Riktningen wille tal. hafwa längre in åt landet och upläste, såsom stöd för sin obenägenhet mot en kustbana, ett yttrande till statsradsprotokollet af statsrådet Bergström, hwaruti betänkligheter yttras mot en dylik bana. Bar nan. borde utgå ej från Storwik, utan från Falun och öfwer Rättwik m. fl. orter få rakt fom möj: ligt sträckas till Berg wid södra ändan af Storsjön i Jämtland, hwarifrån den sedan kunde utite westerut till Norge och österut til Sollefteå. Statsrådet Bergström mille, hwad företrädet mellan bredod) smalspåriga banor beträffar, erinra om, att de, som 1870, wid den då af regeringen föreskrifna undersökningen i detta ämne, förordade det smalspåriga systemet, sedermera i betydlig mån förlorat fotfäste. De förnämsta produkterna, fom komme att forslas på den norr ländska banan, tålde absolut icke kostnaderna för omlastning. Skulle man då för den obetydliga skilnaden i anlaggningskostnad utsätta fig för alla de olägenheter, fom härflyta af föreningen af twänne banor med olika spårwidd. Dessutom more 1870 års järnwägsplan nu en fait accompli, som ej stode att ändra, och Storwik faktiskt den enda utgångspunkt, som förnuftigtwis kunde i fråga komma. Talaren fäste widare upmärksamheten på det olämpliga uti att draga järnwägen genam rena