Norrländska Korrespondenten – 1 februari 1873, sida 2

sjukliga tillstånd, att han nästan glömde det och ej mer ansåg nödigt att genera sig. Snart kom således alt åter på sin gamla fot med det vresiga lynnets häftiga utbrott, och hvad hans aftonpartier betraffar, så hade han iogen gång försummat dem, och om han än kom aldrig eå sent hem, så var altid hans fru uppe, mottog honom vänligt, serverade sjelf kvälsvarden och satte sig till bords med honom. Hon led och teg som förut. Mot våren tilltog synbarligen Berthas lidande. Doktorn infann sig dagligen; men emedan hon fortfor att så mycket som möjligt förbemliga sina plågor, af fruktan att hennes man skulle mer än eljest vantrifvas i hemmet, blef sjelfva doktorn så pass ledd bakom ljuset, att ej en gång han ansåg sjukdomen särdeles betänklig. En afton i medlet af Maj satt doktor Brethammer som vanligt vid spelbordet, men denna gång uti en trädgård, som var belägen en fjerdingsväg utom staden och dit klubbens ledamöter nu plägade vandra ut om aftnarne, när vädret var vackert — då oförmodadt ett bud kom springande och framlemnade till honom en papperslapp, på hvilken endast dessa ord voro tecknade: ÅKom fort tili mig — Bertha. Stilen tillkännagaf en darrande hand, och vid åsynen deraf öfverfölls doktorn af sällsam ångest. Hvad kunde väl hafva förefallit? ... Månne hans hustru insjuknat allvarsamt? Budbäraren kunde ingenting upplysa; han hade blifvit anropad på gatan och fått hederliga drickspenningar för att så skyndsamt som möjligt