Norrländska Korrespondenten – 1 februari 1873, sida 2

obygder och på den wigtiga omsiandigheten att den stora tanken på en förening mellan Botten hafwet och Westerhafwet stulle gå om intet genom den af hr Gumelus föreslagna riktningen. Wias tigare än grenbanor more i Norrland att med järnwägar sannnanbinda elfwarne. Beträffande smalspårigheten hade i Norge börjats en stark reaktion, som sannolikt komme att leda till omfattande äfwen der af det bredspariga systemet. Sedan hr Staaff förklarat, att, derest hr Gumelit förslag ffulle winna bifall, Norrland ej kunde jäga, att det fått någon järnbana, motimwarande dep behof, förklarades distussionen afslutad. (e. N. D. A.) Andra kammaren och konungens kröning. Den mäårtliga disskussion, fom i Andra kammaren fördes rörande, v.: talmannens föga wälbetänkta förslag, återgifmwa wi här efter, A.-B. Da vise talmannens, frih. Åkerhjelms motion i kammaren föredrogs, lemnades ordet först åt Hr Hedin, fom yttrade ungefär följande: De reglementariska föreskrifter för riksdagen, hwilta gillades och antogs den 8 April 1868 och hwilka, sa widt mig är bekant, ännu icke åro ups häfda, föga i 3: almannen och vise talmännen, jemte tre af hwardera kammaren för hela rifsdagen eller för wiss tid utsedde ledamöter, böra, jä ofta någon af talmännen det anser nödigt, på kallelse af talmännen sammanträda, för att råd: pläga om hwad de i afseende å årendenas före: dragning och göromålens gång funna finna lämpligt att hos kamrarne föreflä. Uttrycket är tyd ligt nog. Dermed fan naturligen ide menas nåonting af talmanskonferensen på egen hand på: funnet: ty paragrafen updrager ide åt talmanskonferensen att hitta på motioner, utan derigenom lemnas endast åt densamma det updraget att öfwerlägga om och föreslå hwad den finner nödigt för de på annat sätt wäckta ärendenas behöriga föredragning och gäng. Detta är den fasta anmärkning, som otwunget och sjelfmant erbjuder fig mid afgörandet af det förslag, fom nu föreligger. Någon förwåning torde nämligen wara ursäktlig wid det faktum, att talmanskonferensen på sätt nu skettäfunnit för godt att öfwerskrida gränserna för fin befogenhet. Den andra anmärkningen är den, att man kanske till och med saknat anledning till nagon förtrytelse mot de riksdagens delegerade, som welat begagna sin ställning för att färeslå något, fom måste merfa liksom ett moraliskt twång, då motständarne wäl weta, att de i annat fall blifwa stämplade såsom illojala. Men, lemnom detta! Med eller utan talmanskonferensens initiativ är nu en mo: tion wäckt i denna kammare och den skall säledes i grundlagsenlig ordning behandlas. Låätom oss då något betrakta denna motions innehäll och motivering. Den åberopar såsom hufwudskäl, synes det mig, den 10 Ii Norges grundlov. Denna paragraf säger dod ide att fröning fkall ske i Rorge, utan blott Kongens froning og falving skeer, efterat Han er bleven myndig, i Throndhjems domkirke, paa den tid og med de ceremonier, San felv faftfetter. Paragrafen innehåller således enligt min upfattning föreskrift rörande kröning, om och när en sådan skall ega rum, men wisserligen icke något absolut bud, att den skall ske. Men för öfrigt will man i paragrafen läsa ett sådant absolut bud, hwad mera då? Lider måhända Sweriges ställning i unionen, om icke motswarande swensk ceremoni firas? Förmodligen finnas icke i Sweriges land någon, som will påstå detta. Den anförda paragrafen i Norges grundlov tål att widare betraftas. Den fäger, att fröning eger rum på den tid, fonungen sjelf bestämmer. Tydligare, än här har skett, fan ide initativet läggas uteslutande i fonungens hand, och ett tydligare bewis, än den framlagda frågan erbjuder, fan ide åwägabringas derpå, att det finnes oändligt mycket mera takt i denna 10 paragraf än hos den swenska rifsdagens nuwarande talmanskonferens. Den frihet, som