Norrländska Korrespondenten – 1 februari 1873, sida 2

ånger ej kunde svara ett ord. Han dolde sitt ansigte i kudden bredvid henne; hon lade siu hand på bans hufvud och tryckte det sakta mot sitt. Efter en lång paus hviskade hon åter: Kuno! . — Bertha, min älskade! svarade han i det hon såg upp; bur är det med dig nu? — Snart ... snart är det öfverståndet! — Hvad säger du! utropade ban med förtviflad stämma. — Tyst, tyst! fortfor hon; du får inte förbittra denna stnnd för mig! Af barnen har jag redan tagit afsked inaan du kom. Låt mig nu också säga dig ett sista farväl, medan jag änau förmår tala! Ja, Kuno! . . haf tack . . . för all din godhet och kärlek . . . mot mig! ... tillräkna mig ej, om jag kanske stundom ... — Bertha, för Guds skull, tala ej så! du söndersliter mitt hjerta. — Gråt ej, min vän! ... det är straxt .. förbi ... det ljusnar omkring mig! ... farväl Kuno! ... var snäll mot våra barn! vi träffas åter! Hon talade ej mer; Inom få ögonblick uppgaf hon sin sista suck. Länge förblef den olyckliga mannen liggande på knä bredvid den aflidnas bädd. I hans tröstlöshet förekom det honom som befunne hån sig ensam i en ofantlig öken, öfvergifven af både Gud och menniskor. De nästföljande trenne dagarne förflöto för honom såsom i en dröm. Främmande personer kommo och gingo in och ut i hans hus; han såg dem såsom man ser likgiltiga personer passerade förbi på gatan