Norrländska Korrespondenten – 25 januari 1873, sida 2

hade ju nu blifvit ett litet vingadt Guds barn och måste visa sig, — Moster! sade jag. Tror du ej, att han kommer nu, eller att när vi åter få en liten bror det då blir engeln Rasmussen? Moster blef aldeles öfverväldigad af min fantasi och sade: — Det barnet blir en stor skald! Och detta upprepade hon under hela min skoltid, ja efter min konfirmation och nu in i studentåren, Hon var och är för mig den mest deltagande vänninna, både i skalde-värk och itandvärk. Jag har ju anfall af bådadera. — Nedskrif bara alla dina tankar, sade hon, och lägg dem i bordlådan; så gjorde Jean Paul, han blef en stor skald, som jag visserligen ej tycker om — han är icke spännande. Du måste vara spännande, och du skall bli det! Natten derefter låg jag i längtan och vånda, i håg och lust att bli den stora skald, som moster såg i mig. Jag låg i skalde-värk, men det finnes en värre värk: tandvärk; den plågade och pinade mig, jag blef en mask, som vred mig, med kryddpåse och spansk fluga. — Detder känner jag till! sade moster. Det låg ett sorgligt småleende kring hennes mun; hennns tänder glänste så hvita, Xx x — Men jag måste börja ett nytt kapital i min och mosters historia. III. Jag hade flyttat in i en ny lägenhet och bott der en månad. Jag talade härom med moster. — Jag bor hos en tyst familj; den tänker