Norrländska Korrespondenten – 21 januari 1873, sida 3

Hwarjehanda. Ett bidrag till tedningen af köpmännens vläg: seder under medeltiden J en tid, då Hanfeförs bundet hade uppnått fin största detydenhet, föreskref andra stater lagur och giorde fin wilja till rättes snöre för werldshandeln, war böjeljen för handelsftåndet få allmän, att man från städerna allwarligen måste wara betänlt på att förebygga en fonkurrens fom, om den grep för widt om kring sig, mäste lända de redan förut intagna ledamöterna i köpmansgillena till stor skada. i . I följd derutaf införde töpmänen, ifnnherhet i Bergen (då för tiden ben 4:de staden i hanfeföre bundet) för de iinga handelsläringarna ett nopiciat, fom worade i fulla 8 år od) besiod i en tresaldig, ganska grym, s. t. lek. Ä Början derutaf utgjorde den s. l. watienlclen. Wid densamma blef novicen aftlädd och med tåg 3:ne gången dragen i wattnet under ett skepp. När detta skett slog Iman honom med spön, få att han ee och inappt på 4 medor åter kunde blifwa läkt. Dervå följde rökleken. Då blef den unga föpe mannen 17 timma upphängd i en skorsten samt under def sötter en eld upptänd af hår, fiskben och ändra illa luttande ämnen: hwarigenom han aj den på detta sätt uppkomma rölen till den grad led att han mer död än lefwande, ja ofta utan medwetande åter blef nedtagen. Och nn måste han åter på det förut omnämnda sättet med spön låta slå mig. i När detta s. k. tidsfördrif mar förbi, följde fluts ligen handtryckningeleten. Derwid war wanligtwis en stor samling närwarande af de förnämsta föpmän, fruar och jungfrur. För dessa måste fandidaterna först dansa med flere förllädda; hwarefter 4 äfwenledes masterade personer i munkdrägt wijade sig försedda med fpön, hwarmed de olyckliga ännu wärre än förut misshandlades. Derwid gjors des med trumpeter och putor ett sådant buller, att man derföre ej lunde höra de olyckligas ömtliga jemmerrop. Hwilten, fom mt 8 ghånger efter hwar andra hade utstått denna 3 gånger om året förnyade lek, blef slutligen af förbundets medlemmar förklarad för en fullgiltig föpman. Många unga män, fom ej wågade utsätta fig för dessa grufliga plågor, afffrädtes derigenom helt och hållet derifrän och upfylde det med denna ler åfyfs tade öndamålet. Andra wände redan i 2:dra eller 3:die året åter om; mångas helsa förftördes för he la lifstiden. Denna inwigning — en allt för ffämtfam bee nämning för en få grym let — warade till 1671, då densamma genom ett offentligt påbud blef afsigssad ). Om äfwen mindre grym än i Bergen, war dock denna skadelystna inwigning brutlig i de flesta ftös der, och t. o. m. ännu finnea i flera städer en wa. na, att unga föpmän måste låta inwiga fig innan de lunna anses fullgiltiga; dock är detta blott ett skämt, då det förut omnämnda mar ett foster af ett tyranniskt kastsinne. .) Men då, säger en gammal försattare, de ofts och westindista kompagnierna sedermera inrättades och derigenom anseatiska förbundets fömämsta hjelpkällor undergräfdes, la äfwen detta mer än burbariska narrspel en ända. Med rätta räfnar man äfwen detta bland de himmelsffriande jyns der, hwilka slutligen retat Gud, att han lagt fin mwerldstnn: niga förbannelje på den hansegtiska handeln. Arbetareföreningens bibliothek hålles önnet hyama Synden oo