Norrländska Korrespondenten – 18 januari 1873, sida 2

?Du ser i mig det snart försvinnande året. Jag är här för att emottaga dina tacksägelser och ditt farväl.? Jag kastade mig på mitt läger af och an med känslor, som vexlade mellan öfverraskning, sorg och bitterket. — ?Ah, du vill ha tacksägelser?, — utbrast jag — ?men hvad har du väl gifvit mig för att förtjena min tacksamhet? När jag helsade din ankomst var jag frisk och lucklig. Med hvarje dag har du beröfvat mig något af mina krafter, och du har slutligen fjettrat mig grymt och länge på plågornas badd. I min kropp har du nedlagt alla fron till bräcklighet; der lifvets sommarrosor fordom blomstrade, der har du utbredt ålderdomens mossa. Och derjemte har du förminskat min själs verksamhet, du har utsläckt all dess hänryckning; dess klara blick omfattade fordom hela menskligheten — nu är den slö och slapp, nu uppfattar den knappast någonting utom sig sjelf. Se der, huru du förvandlat mig! Hvilka förluster, hvilken tröstlöshet, hvilket elände du beredt mig! ... Och hvem har väl under min sjukdom vårdat sig om mig och hållit min kammare städad och putsad? Skall jag icke finna mina skåp tomma, mina bokhyllor plundrade, mina små samlingar af naturforemal förstörda af vårdslosheten? Hvar äro blommorna, som jag odlade, kanarifoglarne, som jag födde? Alt har försvunnit; min vindskammare är nu utan blommor och sång, den är stum och öde! Hvem har vaktat öfver mig under mina långa lidanden? Säkert någon lejd person, som dragit sig tillbaka, så snart mina tillgångar voro utdömda. Och hvad har väl min