Norrländska Korrespondenten – 14 januari 1873, sida 2

min: ty en billion gånger noll är noll, en septillion gånger noll är också noll, jag må taga så gigantisk multiplikator som helst, så räcker den ändå icke utt uttrycka huru många gånger adjunktens lön är större än min, ty jag har noll i lön.? — Uen du forljenar ju bra genom din lilla privata skola P Ja, så mycket jag behöfver, och jag måste erkänna, att så hyggliga och kvicka gossar, som Stockholms, finnas ingenstädes, De riktigt glädja en in i själen. Men hvad tycker du sjelf om Stockhom? ?Du berömmer gossarna, du beskedliga magister, men du talar icke ett ord om slickorna! utbrast Hjalmar med hånryckning. — Inte kan en karl hålla flickskola, vet jag! svarade den oskullsfulle jättepresten. — Jag menar icke de flickor, som gå i skola utan dessa som sjelfva äro de ljufva lärarinorna uti lifvets djupaste vettenskap, kärleken. — Hm, inte bryr jag mig om tocket. — ?Så gör jag det likväl. I början föreföll det mig, som om jag kommit i ett paradis af lefvande blommor, blommor i kvinnoskepnad, och min blick flög som fjärilen ifrån det ena sköna ansigtet till det andra. Stockholmskorna borde icke få visa sig ute alla dagar, blott en i veckan, på hvilken alla nykomna karlar ifrån landet borde hålla sig hemma, att icke bli galna af förtjusning. Nu ändteligen har jag blifvit van vid denna flod af skönheter, kanhända också att jag glömt alla, för henne, den enda, oförgätliga.