Norrländska Korrespondenten – 11 januari 1873, sida 3

tygad att haa skulle glömma mig följande morgon, isynnerhet, som han icke frågade mitt namn, utan kallade mig fröken. Han måste hafva fått någon oriktig underrättelse om mig. — Ha ha! var jag inte med diy? — Jo, det är naturligt! — Nå, då har han visst frågat någon när vi sutto tillsammans, hvilka vi voro, och fått till svar: fröken Leonora EH. och Assessorskan Mejer. Nu tyckte väl den romantiske ynglingen, att du borde vara fröken och jag enkun. — Det är möjligt, min söta vän! Nå väl, efter brunsbalen mötte jag honom ofta ute, och han helsade med ett behag, som om han varit vid hofvet i 10 år, och tillika såg han så öm ut, som om han nyss kommit från Arkadien. Kort derefter var jag på en maskerad; du också, Leonore. Oaktadt jag var väl maskerad, som jag trodde, i en Neapolitanskas drägt, upptäcktes jag af min beundrare; han sade att han genast kände igen mig på gången, på dansen. Det är möjligt, han träffade emellertid rätt den gången. Han dansade med mig flera gånger, var ännu ömmare, än på brunnsbalen. Han var så djerf, att han ett par gånger kysste min handske. Händelsevis trängdes vi af folkhvimlet bortåt en kuliss, och kommo, jag mins icke hur, in i ett litet sidorum, som för ögonblicket var tomt. Jag tog af mig masken, ty jag var upphettad. IIan tog af sig sin. Och här fattade han min hand och gjorde mig den ömmaste förklaring han upprepade alla de der vanliga ederna om evig kärlek och