Norrländska Korrespondenten – 11 januari 1873, sida 3

en familjefar insätter för fina barn ett wipt fapital, hwilket för deras räkning skall förräntas till de uppnått 21 års ålder oc) under förhoppning att han skall få lefwa tills de uppnått denna ål: der; men efter några få åra förlopp aflider fadven, utan att efterlemna något annat än detta utstyrselkapital, af hwilket likwisst barnen först flere år derefter tomma i åtnjutande. Familjen, beröfwad den inkomst fadrens arbete gifwit dem, är imellertid i saknad af det nödwändigaste för lifwets uppehälle, oc) framför allt det wigtigaste, af medel till barnens upfostran. Utstyrselkapitalet får ej lyftas förr än barnen upnått den bestämda åldern, emedan just detta är wilkoret för detsammas erhållande. Slutligen inträffar doc, om barnen få lefwa, den dag då det efterlängtade kapitalet utfaller; men är det ide tänkbart att det då för dem kommer för sent, emedan de, genom fadrens förtidiga död och boets medellösa tillståand, hämmats i sin utweckling, eller genom bristande upfostran tagit en sadan riktning, genom hwilken de förlorat förmågan att rätt anwända det dem tillkommande kapitalet. Med hwad nu är anfördt affes ide att på något sätt motwerka ränte: och fapitalförfätringsinrättningarnes werksamhet. Dessa mwäljig: nelsebringande inrättningar äro för wälkända, och nyttan af deras werksamhet så allmänt erkänd, att de icke kunna af hwad som anförts nedsättas. Men wi ha blott welat framhalla, att den, som will lefwa och werka under det lugnade medwetandet att hafwa sökt betrygga sin familjs utkomst efter sin bortgang, icke gjort allt hwad han bör och fan göra, då han för ina barns räfning wertstält insättningar i en ränte od) tapitalförjäfringsanstalt. Genom att försäkra sitt lif bereder en familjefar de sina en ersättning för den förlust hans bortgång tillskyndar dem, och denna erfättning (det försåkrade fapitalet), utfaller när hälst den försäkrade dör, om och endast en premie dessförinnan bunnit erläggas. Man hör ofta åberopas fall, då personer, fom tagit lifförsäkringar, upnatt en hög ålder och derigenom erlagt ett större kapital än det fom wid dödsfallet utbetalas. Så torde doc likwist mera sällsynt wara förhållandet; men sällsynt är detingalunda heller, att personer, fom endast werkstält en eller ett par inbetalningar, derefter aflidit, och hwilkas familjer genom de skedda inbetalningarne betryggats mot armod. Det ofwan anförda inkastet, äfven då det grundar fig pa ett faktiskt för: hållande, förlorar dock fom en allmän regel en stor del af fin betydelse, genom ett annat än mera obestridligt faftum — det nämltgen ait ingen fan beräkna längden af sin lifotid. Men om man genomlöfer en lifförjäfringsprospekt och derwid fogade tabeller, få inhemtar man, att en person, som will försäkra sitt lif, endast be höfwer inbetala premier under ett wisst af honom sjelf bestämt antal ar, och han behöfwer icke då befara att nödgas inbetala ett större sammanlagdt belopp, än det bolaget wid hans död ersätter. Detta förtydligas genom följande exempel: en per fon, 33 ar gammal, tager en lifförsakring, stor 10.000 rdr, men will endast under 20 år betala premier: det årliga premiebeloppet blir då 311 rdr, och han kan saledes aldrig komma att inbetala mer än 6,220 rdr — Häremot kan anmärkas: detta är nog bra, men om jag dör inom dessa 20 ar gatt till ända, hwad händer da? På denna fråga blir swaret den wigtiga uplysningen, att när helst en perion, som låtit försäkra sitt lif, nyhör att lefwa, uphör oda all be talningsstyldighet från hans sida och bolagets jul: dighet att utbetala det försäkrade kapitalet inträder i ftället; att den försäkrade bestämt fig för pre miernas erläggande under ett mwijt antal är, är en skuld till bolaget, fom endast betalas om han wertligen lefwer dessa är. Man hör äfwen stundom den inwändningen gö ras: för närwarande tilltror jag mig wisserligen kunna afsätta det belopp, som erfordras för den årliga premien å en lifförsäkring, men osäkert är