Norrländska Korrespondenten – 11 januari 1873, sida 3

Det undra fruntimret, som med pudervippan strödde ännu litet mera hvithet öfver den vackra frun, var trärtom ganska ful till formen, ehuru ett visst tycke af godsinthet gjorde att man kände sig väl af att se på henne. Ej heller syntes hon det minsta afundsam öfver sin väns glänsande skönhet, utan tycktes fröjda sig deråt; hon hade också sjelf, mente hon, någon del deri, ty det var hon, som artistiskt danat denna stolta tupg, och lagt dessa konstsköna bucklor på sidorna och i nacken. — Vet du hvem vi skola taga emot i dag? frågade Assessorskan Mejer, — så hette den vackra damen. — ?Nej! — Nå så hör — en älskare! — Hvad behagas? Enkefru Assessorskan Mejer, född Lindström, 34 år gammal, mormors-kandidat, mottaga en älskare? — VYa, hvad tycks? Ge mig min vackraste solfjäder, ty jag tänker rodna? — Toka! — Du skall få höra. För en månad sedan var jag på en brunsbal, öfverfylld med folk. Der kom jag att i quadrillen tå dansa emot en ung, vacker karl, som sedan, utan att vara bekant, bjöd opp mig, han ursäktade sig dermed att han var fremlig i hufvudstaden, han presenterade sig sjelf såsom Grefve Hjalmar X, och bad mig ett så graciöst sätt, att jag icke kunde neka honom. Vi dansade slera gånger tillsanunans, han blef allt artigare, han blef öm, varm enträgen. Jag smålog åt honom, ty han roade mig, och jag var öfver