Norrländska Korrespondenten – 7 januari 1873, sida 3

kunde komma fram med sjelfva svaret. Ett pur gånger blefvo svaren till Erkebiskopens nöje, men när denne frågade; ?Hvad menar du med djefvulen bockade sig Jan som vanligt och svarade! Eders Högvördighet! I detsamma märkte han huru illa detta föll sig, och kunde af förskräckelse icke vidare säga ett ord. Då blef Erkebiskopen vred, trodde att den höflige Jan verkeligen menat ett stickord, och lät genast kugga honom. Sedan dess har han icke vågat anmäla sig till ny examen, utan fortfar med sina pojkar, utom vid undtiderna, då han går hem och hjelper sin far. — UYVet är hederligt gjort! svarade excellensen. Efter en stunds vidare samspråk afskedade han de båda studenterna och de fortsatte vägen till hemmet. — Jag menar! sade Hjalmar, Patt man gjorde skäl för sig på allt sått; jag skulle tro att jag förvärfvat mig en gynnare. Om din mun inte varit så faseligen sluten, alldes som du ätit fogellim till middagen, så skulle du — — BBara förplumpat mig, svarade Jan nedslagen. Och hur är det också möjligt för en fattig bondson att kunna tala till en excellens?? — UYIsen du är ju en fri student i Herruns namn. — ?Mina studier hafva åtminstone gjort mig det gagnet, att visa mig huru ofantligen stor skildnad det är mellan en bonde och en excellensens i allting: jag trodde det icke förut. — ?Finge du studera verlden, så skulle du få se att skillnaden är obetydlig.