Norrländska Korrespondenten – 7 januari 1873, sida 3

någonsin förut, åtskilda få att jäga genom en ström af blod och bägge wissa om, att friget skulle an: taga wäldiga former oc införas på andra om råden Kraftigt understödd af fina ministrar Stanton, Chase oh Seward, hade prisidenten Lincoln skapat nybildade armcer. J början hade han icke mera än 15,000 man. Ännu efter fort Sumters eröfring hade han ej ansett nödwändigt att infalla mera än 7,500 man af milisen. Lyckligtwis war flottan bättre förberedd. Tillbakadrifwen från Jamesiloden, der hon försökt närma fig Richmond under den namnkunniga striden mellan Merrimac och Monitor, hade det lyckats flottan att hota Ner Orleans och behålla fin plats wid Missisippis myn: ningar. Men längre upp ansatte sydstatstrupperna Kairo, en mycket wigtig punkt wid Ohios utlopp i Mississippi, då de Helt oförmodadt, i början af år 1862, träffade, i spetsen för Ohios oh Indianas milis, en general, om hwilken det talats ingenting i Washington och än mindre i Europa: det war Ulysses Brant. Med honom ffedde ett omslag i krigslyckan och kriget blef ett wäldigt drama, hwars scener, i stället för att wara inskränkta till de twå hufwudstäderna, spelade på de mest aflägsna punt: ter, på floderna, på hafwet, uppe i landet, i en ofantlig omkrets. Förenta Staternas område ser i hastighet ut som en stor fyrkant, hwars twå lodräta sidor bildas af hafwet och floden Missisippi; de twå hufwudjtäderna Wafhington och Richmond ligga ungefär midt emot hwarandra. Fälttågets plan war den, att bemägtiga fig fyrkantens alla sidor och sedan mända fig mot def medelpunkt för att innesluta Rid: mond, i det man genom uprepade slag sökte knäcka fiendens härar, som förswarade den, och besatte de stater, som rekryterade dessa härar. En för detta båtbyggare, Lincoln, låter votera krigsgärder, reser folket och håller de mod uppe; en för detta garfware, Grant, en obemärkt kapten mid en obetydlig landstormsafdelning, höjer fig inom fort genom en rad af segrar til anförare för en hel nation ima: pen och krossar till slut hwarje motstånd. Tågande ut från Kairo och understödd af en flottafdelning, bemägtigade Grant sig fästena Henry och Donelson och satte fig i fast besittning af Missouri och Tenessee, trots alla ansträngningar af Beauregard, hwilken sydstaterna sändt ut med 60,000 man. Samma år blokerade amiral Farragut fö derns hamnar, besatte NRew-Orleans och seglabe upp för Mississippi. För att komma i fast besittning af denna flod. lika wigtig för Förenta staterna som Rhen för Tyskland, och hindra de konfedererade att på denna wäg skaffa sig understöd från Texas, återstod icke mera än sträckan mellan Port-Hudfon och Bidsburg. Det war belägringen af denna fednare plats, fom kostade få mycket blod och få många anfträng: ningar, fom kostade sju angrepp och ide lyckades förrän i juli 1863 efter flera segrar, hwilka gjorde det möjligt att sammandraga flera avmeer omkring detta uprorets Sebastopol. Under dessa twå år hade Grant gifwit många bewis på sin allsidiga duglighet. Han war lika djerf och oförwägen när det gälde att plötsligt öfwerrumpla fienden, fom uthållig och försigtig, när han låg bakhäll; lika duglig att föra störa massor på en wäl mald terräng, fom flof att leda operationerna mwid en farlig belägring. Altid lugn och bestämd, altid herre öfwer sig sjelf, lät han blott då oh då ett och annat karaktäristiskt ytrande undfalla fig. Då en af hans officerare fade till honom i Fort Belmont: Ii äro omringade och fångne, swarade han blott: Wi ha sopat bort dem en gång och mi itola sopa bort dem en gång till?. Då kommendanten på Fort Donelfon flicz fade bud till honom för att fråga, på hwad milfor han skulle få kapitulera, swarade Grant: Det skall ske owilforligt; jag är redo att storma. Utan: för Vicksburg mötte den en kvinna, som frågade, huru länge son ämnade ligga utanför staden. 430 år, om få fordras, swarade Grant; men taga