Norrländska Korrespondenten – 2 januari 1873, sida 3

ålder ingått som volontär vid ett landtregemente, sedan bevistut pommerska kriget, men icke kunnat avansera längre än till fanjunkare, emedun han icke haft råd utt köpa någon officerssyssla, såsom då brukades. Horn blydes derföre ingalunda att visa sig ute i verlden, utan såg hvar och en frimodigt i ansigtet, i medvetunde om sin obelläckade heder, och sitt aktningsbjudande uppförande. Aldrig hade han för egen del uf någon menniska beyärt en gunst, men väl kunde han göra det för sina skyddslingars eller andra bchöfrandes räkning. Det var en grundsats hos honom, som han ofta upprepade: en Horn kan blott gifva beskydd, men aldrig emottaga, I falt hade han ådagalagt denna lugna och oböjliga beslutsamhet, som är ett karaktärsdrag uti den Hornska slågten. Uans bröst pryddes också af en tapperhetsmedolj. Men oaktadt alla sina förtjenster som menniska, och i trots af sitt förnäma namn, egde han inom församlingen, som bestod af endast bönder, icke mera anseende, än som af dem bestås åt en som bara eger ?H,:dels mantal. Bönder, åtminstone Upplandsbönder, värdera ingenting annat än rikedom. Dessutom hyste de till honom det slags dolska, men lugna hat, som gror uti bondhjertan till herremännen, oaktadt det nästan aldrig utbryter i svårare handling, utan endast uppenbarar sig i ogenhet, och små försök att göra intrång, såsom att i hemlighet beta äng, plundra trädgården, stjäla skog och dylikt, (Forts.)