Norrländska Korrespondenten – 2 januari 1873, sida 3

Pt YTV OY TR PSV 2 VVE VO Konung Carl XV:s besök hos en lifdömd fånge. Klockan omkring 9 aå 12 10 påskdagen 1861 såg man en kvinna utanför Hylins bod på Hornsgatan, titta in genom bodfönstret. Inne i boden tilldrog sig en för henne obekant, gänglig, mager, nästan ömklig karl uppmärksamheten, särdeles derför att han på ett hotande sätt tilltalade försäljerskan, hennes gamla vän, med hvilken hon stämt möte, för att gemensamt besöka Guds hus. Enär boddörren utåt gatan var stängd, till följe af högtidsdagen, hastade hon in åt gården, för att genom en der befintlig dörr inkomma till vännen. På vägen möter hon den främmande mannen, som skyndsamt aflägsnade sig. Då hon inkommer i boden, finner. hon sin gamla väninna mördad samt badande i sitt blod. Beslutsamt hastar hon etter den flyende, som redan utkommit på gatan och i följd af hennes, honom förföljande utrop: grip mördaren! fängslades han. Han upgaf sig vara gardist och heta Göthe samt atiördes till kasernen. Laglig undersökning verkstäldes, och han sakfäldes samt dömdes till döden. Under ransakningen och intill dess domen verkstäldes satt han inspärrad i celltängelset, beläget i närheten af rådhuset. Göthe hade, genom samma fönster, hvarigenom bodförsäljerskans vän sett honom, ätvenledes bemärkt bodförsäljerskan räkna de under loppet af föregående dag inkomna penningarne och genast fattat det beslut att bemäktiga sig dem. Då bodförsäljerskan, en stark och kraftig kvinna, likväl modigt motsatte sig stölden, skar han nära nog halsen af henne, tog penningarne, samt flydde. Sedan domen var fallen och under beredelsen till döden var han försatt i ett fullkomligt vildt tillstånd. kångpredikanten Afzelius visste ej, huru han skulle behandla honom. Göthe skrek och svor, förbannade i fullt raseri samhälle, verld och Gud, alltjemt påstående att han erhållit konungens nåd, ehuruväl man sökte undanhålla den för honom. Ingen visste rätt hvad man skulle göra, och domens verkställande uppsköts dag efter annan. Ryktet härom nådde konungen. Konungen fattade straxt sitt beslut och begaf sig till honom i cellen. — Vet du, hvem jag är? sporde honom kung Carl. — Konungen. — Du lär påstå att jag benådat dig. — Ja! — Jag har kommit bit, för att upplysa dig om ditt misstag. Någon nåd finnes för dig icke på denna jorden; du måste söka den i en bättre verld, hos kommgarnes konung. Inför den verldsliga rätten är ditt brott altför kallblodigt, grymt och rått, att på annat sätt kunna försonas. Det måste finnas några mildrande omständigheter, för att den benådningsrätt, som samhället lagt i min hand, skall träda emellan. Här finnas ej några sådana. Du vet att mitt valspråk är, att land skall med lag byggas, hvilket ock vill säga, uprätthållas. Och jag upfylde endast en bjudande samhällsö 175 —h0