Norrländska Korrespondenten – 21 december 1872, sida 2

kring hela socknen och kom äfven för Snålniäns öron. Han tyckte genast att det var alldeles för mycket för den fattige Peter att ega ett så rart djur. Derför tog han äfven hönan från de stackars menniskorna, under förevändning, att hon plockade bort rågkornen, men hönan var ett mycket väl uppfostrat och sedigt djur, som ullrij gjorde någon odygd. Ock så insläptes hon i Snåmåns hönshus. Om morgonen, då pigan skulle gifva hönsen mat, lågo de alla tjugo tillika med tuppen på goljvet med uforidna hufvuden; endast Peters höna satt kvar på pinnen. Då tänkte Snålmåns, att han kanske handlat orätt mot Peter, men den tanken slog han snart bort igen, och hönan blef utsläppt bland ankorna och gässen. Nästa morgon såg det likadant ut i gåshuset. som dagen förut hos hönsen; alla både gäss och ankor lågo på golfvet. Snålmåns märkte granneligen, utt detta var ett straff för det han burit sig så illa åt, men att bättra sig — det var så svårt, att derpå ville han alls icke tänka. Hönan tordes han ej hafva kvar, derför lät han slugta och steka henne och åt upp henne till kvällsvard, lade sig sedan att sofva och trodde nu, att hon aldrig skulle göra honom någon skada mera. Men hönan var stor och fet, och Snålmåns tålde icke vid den starka maten. Uan vaknade dervid midt i natten och blef högeligen förskräckt, då han hörde den döda hönan gala och ropa: kukkeliku. Peters kvarn! Han blef riktigt kuslig till mods och trodde, att hönan satt under sängen, men det var ändå värre: hönan, som han uppätit, lefde uti honom,