Norrländska Korrespondenten – 7 december 1872, sida 3

Samtal emellan Per och Pål. Per: Kommer du ihäg bwarom wi sist spräfade då wi rafades på detta stålle? Pål: Wi funderare ju starft på bwar den lif: wande järnwågsstationen skulle unlägaag. Per: Bi trodde vå, att ven skulle komma att anlåggas på Kastellplanen med sjelfstänria hamn och förwärfwa fig Bergmäftarelotten, samt norra eller statens enta trärwirkesgrop, såsom altetes nödwåndig, i händelse trädwaror komma att forslag på järnwägen; utom hwilken trafik den fmår: ligen fommer att löna fia. Widare trodde wi att järnwägen skulle gå på norra sidan om Selångerån öfwer Granlo äpor och ftadeng kronolotter i hwilfet fall grunden för banan och grunten för stationeplatsen med beböfliga lägenbeter kostat in: genting Eler hwad tyder du Päl? Pål: Jaa toycker att vet borde wäl aå bussigare nu då järnwågsstyrelsen upofrat ofantlisa penningsummor för att komma i besittning af storartare änoomrärten oc) dessutom wil tillskansa fig jorren öster om staren, stareträdgårten, Casinoplanen och steppswarfwet m. m., allt, allt för järnwäg och station. Per: Skall vå stadens mäst storartade och in: dustriela platå aå förlorad? O tempora o moree! På!: Jag skall göra en liten wisa om det ter. Hör på nu: Skeppswarswet, stod så sträpigt på sin plan, sallera. Att det blef dömt att flyttas ifrån stan, fallera. Båd fteppås och trädtrafik en ända tog, fallera. Alltsammans sig åt landet lustigt drog. Sjungfallallallallalla hoppfallalla fallera. De wadra träden öster om wår stad, fallera. Ha gjort mig mångengång förtjust och glad, fallera. Jag tänkte der i åldrens sena höst, fallera. Från mödorna få hemta frid och tröst Sjungjallallallallalla hoppfallallall sallera. Per: Ia! farwål tu stolta skeppswarf, moder för den präktigaste flotta, dina på oceanen itande barn behöfwa ide blygas tör fin moder. Farwäl du wackra trädgård, ide tunde vu så nng, tro att tu få sunrt stulle förswinna. Pål: Hur tror vu vet går med förra landsmwär gen ....? Per: Adjö, jag går nu!