Norrländska Korrespondenten – 30 november 1872, sida 3

var icke den hemtrefliga signalering hit och dit, som vi äro vana att se hos värt gamla krigsråd (Lumbye) och än mindre de stela, metronomiska taktslag, som äro egendomliga för Gungl. Strauss anför icke blott med stråken: händer, hufvud, knän, höfter, armbågar och hals; ja öron och polissonger, alt är i oafbruten rörelse för att angifva forte och piano, presto och lento, o. 8. v. Detta var en besynnerlig, så omvexlande rik afton jag tillbragte i Baden-Baden, men natten som följde derpå var icke stort lugnare. Jag såg ryggen, nacken, armarne, benen och kindskägget på Stauss i oafbruten rörelse och jag såg hela hans orkester arbeta af alla krafter, utan att det lyckades dem att frambringa någon tom. Blott guldets skrammel och det entoniga gagne, aperdulo förmådde genomtränga den hemska tystnad, under hvilken de sminkade kvinnogestalterna med de oerhörda hårstaplarne skredo fram och tillbaka och de stela spelarne och spelerskorna lade sitt guld på det gröna bordet. Då jag vaknade, kände jag mig så som om jag läst tre kapital i ÅBref från helvetet — men det varade lyckligtvis icke länge. Då jag kom upp och såg den klara morgonsolen skina öfver det dejliga landskapet, var allt försvunnet, spelare, utpyntade kvinnor, orkestrar, alltsammans sin kos. Sömnen gjorde allt godt han kunde; spjälgardinerna voro nedfälda och Baden-Baden såg ut som ett litet himmelrike på jorden. Slut.