Norrländska Korrespondenten – 30 november 1872, sida 3

det stora religionskriget rasade öfwer werlden och folket behöfde ett föredöme i tro. Walspråket är ide bennes, tet är hennes tidebwarfs. Detsamma fan sägas om Carl X Gustafs: In Jehova sors mea; ipse faciet, i Jehova ligger mitt öde; ban skall göra det. Hjelten Carl Gustaf war, fom bekant, nog fallen för att sjelf spela för: syn i folkens öden. Carl XI uptog med en ringa variation Joban II:s walfpråkt, men det klingar annortunda i den försinämndes mun. Det bar bär näftan samma betydelse, fom Gustaf Wasas: det är konungen af Gurs nåde, fom ånyo stöder en bestridd lepitimir tet på den qudomliga rätten. Carl XI:s enwälde understöddes ifrigast af presterskapet, fom gick få långt i sitt lovala nit, att man börde den heliaa skrift äberopas jåfom bewis, att undersåterna woro konungens födte trälar. Gud har blifwit min beftyddare innebär således här: min kroua är af Gud, och ingen må sätta fig upp mot min kungliga matt. (Fortf.)