Norrländska Korrespondenten – 30 november 1872, sida 3

efter henne. Sidenkjolar med broderier, till hvilka vi blott sett maken på drägter från förra århundradet, diamantoch smaragd-garnityrer af det slag, som vi få se endast på hofbaler och industriutstälningar, och så en exposition af perukmakararbeten, så Gratierna sig fövbarme! Här var icke fråga om hårflätor aj den största möjliga tjocklek och längd, som ett fruntimmershufvud naturligen kan frambringa — långt derifrån! — nej, om två, tre flätor, hvardera och så långa som en bra hästsvans. Med dessa flätor upptornade på hufvudet till en half alns höjd, med ett motsvarande kvantum lockar hängande i nacken, så uppträdde dessa moderna damer, först och främst de tyska judinnorna och de franska boulevardöserna. Det är icke alls öfverdrift, när jag påstår att värdet af de fruntimmersperuker, som här funnos exponerade, representerade åtskilliga grosshandlareförmögenheter. Och hela detta brokiga hvimmel rörde sig efter tonerna af Strauss valser. Spelbanken kan naturligtvis icke bjuda sina offer simplare plockningsmusik än den verkliga Straussorkesterns. Det ljöd en så stark salfva handklappningar, som finbehandskade händer kunna åstadkomma, då Hans Vals-Majestät Strauss II beträdde sin tron. Det var en särdeles elegant man af medelstorlek med ett rätt intelligent ansigte mellan två stora, täta, bruna polissonger. Jag har aldrig sett någon mera dramatisk eller, riktigare, pantomimisk orkesteranförare. En stendöf åhörare skulle kunnat lära melodien till Ån der schönen blauen Donau blott genom att se honom anföra orkestern, då valsen speltes. Det