Norrländska Korrespondenten – 5 oktober 1872, sida 2

statskommun, och den främsta i landet. skulle förse landtmännen med deras yppersta kämpe. Samma ersak eller att man mid walet denna gång hands lade ur mera prinsipiel synpunkt förklaras, fwar: för ven s. k. börslistan jullständigt segrade. Man utgick tydligt i allmänhet från den åsigt att underordna sin personliga öfwertygelse om fandidaternas lämpliabet under den bjudande nödmändiaheten att finna en lifta på 13 attade män, fom kunte winna pluralitet, och detta lyckades äfwen. Derjämte wans den lugnande öfwertygelsen att vet extrema partiet ide har få många anhängare fastän de fom finnas äro få mycket mer högljurda. Att ingen trängbröstad konjervatism, ware fig i politiska eller trosfrågor, härwid fick inwerka, wifar fia bäst af vet betydliga röstantal, hwarmed bir Hedin och Rubenson utkorates till rikgdagsmän. Många, fom ingalunda dela ten förres politiska äsigter, röstade på honom, och den fednare, ehuru obetyrliat tänd, bade säkert mest fin egen: skap af mosaisk trosbekännare att tacka för sitt wal, då man wile gifma ett tydligt uttryck åt fin re liaiösa tolerans. Statsrådet Bergström hade med wisshet erhallit många flera röster om man icke till och med i sista stunden sökt och äfwen werkligen lyckats bibringa ätskilliga tättrogna den öfwer: tygelsen att ban ide mar walbar. Frågan hörs om har dock warit så mycket ventilerad, att den borde anses till fullo utredd. För yttermera får kerhets skull företogs den till öfwerläggning före walet, af Stockholws magistrat in pleno och man blef enhälligt öfwerens om att hr statsrådet war walbar. Stulle emellertid tlagomål anföras, fom icke är så otroligt, och högsta domstolen uphäfwa walet, som deremot är föga troligt, kunde det hända att hufwudstaden, om de andra röstsedlarne, hwarpå br Bergströms namn ide står, finge fälla utslaget, blefwe på ett besynnerligt sått reprefens terad wid riksdagen. Utom andra egendomligbeter wid retta wal kan anmårkas att sjelfwa walrörelsen, få liflig den än war, egentligen inffränts tes till de twa sista dagarne, ty den owäntade underrättelsen om konungens död absorberade förut alla andra ämnen för dagen. Efter nu öfwerständen walfeber återwänder dock upmärtsamheten till detta sorgliga ämne och ten lörestående begrafningen. Det tros alt förbereveljerna hinna wara afslutade få att lifbegängeljen fan ste den 9 eler 10 i nästa månad. Näftkommande tisdag skall, säges det, konungens lit flyttas från Nortstjerneortensjalen, der det nu är plaferatt, till Serafimerordenssalen, hwars högst smakfudla dekorering då förmodas wara färvig för den blifwande lit de parade. Tre dagar i slutet af nästa wecka lärer derefter beredas tillfälle för admänheten att kasta en sista blick på ven härangångne, älskade fursten. Bland förnäms ligare personer, fom hitwäntas att öfwerwara bes arafninaen nämnas tronprinsen och fronprinfegjan af Danmarf samt fursten af Walreck och Pyrmont, törmäld med Helena, prinsessa af Nadjau och b. m. drottningens syster. Den sednare tros anlända hit om lördag. Kronprinsen och tronprinsessan komma att bebo de rum if. flottet, som aj dem begagnats mid rerag förra besök här städes, och i hwilken wåning framlidne konung Carl skulle hafwa inflyttat, om röden ej hindrat, seran ban tillbragt en fortare tid på Ulriksdal. Begrafninasseremonien, (jör hwilken ingen särskild cantat kommer att författas) försiggår naturligt. wis i Riddarholmskyrkan, men om konung Carls jortiska tvarlefwor der skota kvarstanna i det Bernarottska grafkoret, torde ide wara fult afgjordt. Ryktet wil nämligen weta att konung Carlilifgtiten yttrat en önskan om att få sitt ftoft jordadt på älsklinasstället, Ulriksdal, men mi känna ide om denna önskan få bestämdt formulerats, att den föranleder till ett afsteg från det häfdwunna bru. fet att låta Riddarholmskyrkan förwara de jorviffa kvarlefworna af wåra hänsofna konungar. Det förmodas att de k. teatrarna ide skola ånyo börja sina representationer förrän efter den k. bearatninaen. Detta uppebåll gör ett stort afbräck i