Norrländska Korrespondenten – 5 oktober 1872, sida 2

Läfssidssängen. Öfrersättning från Bilder ur lifvet.? (Torts. från n:r 116.) Slutligen kunde han icke motstå sina onda böjelser. Han saknade pengar och stal ett ur srån en kamrat. Då grep lagens arm honom för att aldrig mera släppa honom. Efter öfverståndet straff kom han skamfull, med nedslagna ögon, till henne, men hon hade erfarit hans brott. Med bittra tårar förebrådde hon honom hans fel och förbjöd honom att någonsin visa sig för henne. Ursinnig gick han bort och svor att hämnas. Många vilda planer korsade sig i hans hufvud; ibland ville han döda henne, ibland bringa henne i samma vanära som sig själf. Men då mötte han henne en dag på gatan; hennes bleka, förgråtna, bekymmerfulla ansigte slog honom och omintetgjorde hans hämndplaner; och dock, hvad är det, som medan lifstidsfången grubblande ristar med den afbrutna spiken i väggen, fyller hans skumma öga med några varma tårar? Månne icke minnet af dessa ärliga, ungdomliga drag, dessa trofasta ögon, denna sanna kärlek? Mahända ser han sig som en redbar, sträfsam borgare, som en lycklig fader och husbonde vid hennes sida på ett helt annat ställe, än bakom dessa mörka murar, i ett vänligt hem njutande alt, hvad han så slösande har förspilt. —— lycka, aktning och kärlek! Men hans tankar yå vidare: han kastar spiken från sig och böjer sig tillbaka med korslagda armar. Han flydde staden och drog ut på landet.