Norrländska Korrespondenten – 5 oktober 1872, sida 2

Ånnu fans der i hans själ en icke döfvad stämma som enträget bad: Vänd om, vänd om: ännu är det tid! Men en annan demon hade honom i sin magt: det var ledsnad vid arbetet. Då mötte han en förderfrad niding, som var väl bevandrad på lastens väg, en förrymd brottsling. De följdes åt och tigde hos bönderna; men man tillslöt dörren skyndsamt för hans följeslagare med alla tecken till förskräckelse och misstroende. En sommarnatt hade de smugit sig in i ett stall, och han hade redan fallit i sömn. Då väckte hans legsagare honom. Kom upp sade han, menniskorna vilja ej gifva oss något; nå, då må vår Herre sörja för oss. Han trodde, att talet var om stöld och följde med utan motsägelse. De smögo sig längs trädgårdar och gärden in på kyrkogården. Här höll han sin ledsagare tillbaka. — UIrad skola vi här? sade han ängsligt. Du vill då väl icke — — Hvad? sporde den andre skrattande. — O, lemna de döda i frid, svarade han. — Dumt prat! utbrast brottslingen. Tror du jag vill störa de döda? Följ mig blott! Och han smög sig bort till kyrkomuren och försökte upbryta vapenkusets dörr. Nu förstod han honom; med hans hjerta slog, som om det ville spränga bröstet, Då de gingo uppåt kyrkogången, var det som om han hade bly i fötterna, som om golfvet hölle honom tillbaka vid hvarje steg, som om det vore en hel mil upp till altaret. Han hade icke varit i Gudshus sedan den dag, då han stod