Norrländska Korrespondenten – 2 juli 1872, sida 2

Hennes stora, blå ögon hade förlorat all sin vildhet, endast djup sorg stod aftecknad i dem; hennes ansigte var älskligt oaktadt dess utomordentliga blekhet, och hennes figur var behaglig, ehuru väl mager. Hon ville uttrycka den tacksamhet hon kände för oss, men rösten svek henne vid försöket. Hon kunde blott fälla tårar af erkänsamhet, medan vi sökte att lugna henne genom att upmuntra henne till att icke upgifva hoppet. i Flera timmar förflöto, och jag satt ute i salen och väntade min trolofvades ankomst. Klockan slog 12, men ännu hördes intet af. Hlockan slog 1; nu hörde jag en häst trafva på landsvägen och in genom allöen. Jag såg ryttaren svänga förbi fönstret, han stande, hoppade lätt ur sadeln, kastade tygeln åt ridknekten, som nu närmade sig, och bad denne se om hästen litet, emedan han ridit väl raskt. Ett ögonblick derefter stod han framför mig. Jag kände mig förvissad om att han ingenting visste om sin hustrus flykt, ty hans gång var säker, hans väsen otvunget och hans leende nästan triumferande, hvilket innerligt smärtade mig, nu då jag kände honom så väl. Jag stötte honom nästan tillbaka, och jag kände mig rodna af undertryckt harm. Min käraste Carrie, sade han, talande i sin vanliga sakta, öfvertalande, honingssöta ton (hvilken utomordentlig vämjelse jag kände vid denna stämma och dessa ord!); min kära flicka, hvad är meningen med alt detta? Hvarföre denna plötsliga köld? På hvad sätt