Norrländska Korrespondenten – 2 juli 1872, sida 2

skynda sig så mycket som möjligt. Min nästa åtgärd var att begifva mig in tull min tant och berätta henne altsammans. Det var nästan löjligt att se den gamla damens förskräckelse och förvåning, och detsamma gällde om hennes deltagande, tröstande ord till mig — till mig, som var nära deran att dansa af glädje vid tanken på den förestående sammankomsten mellan oss, och hvad följden deraf skulle blifva. Då jag återkom till mitt rum, träffade jag redan Pauline i full fart med att beundra den för mig nu mera oanvändbara bruddrägten. Se mademoiselle, sade hon i det hon visade mig kransen, som hon icke tyckte att jag egnat nog upmärksamhet dagen förut, hur charmanta de äro, dessa blommor, med verkliga daggdroppar på bladen! Hvad den skall kläda er magnifikt l Ni kan gömma den, Pauline, sade jag leende, jag beköfver den icke. Behöfver den icke! Hvad menar mademoiselle? kunde jag då höra henne säga til sig sjelf, då jag var gången. ?Hvad kan det betyda månne? Icke behöfoa sin brudkrans? Ma foi, har man hört på maken! Jag återvände nu till min gäst eller, rättare, till min patient, hvilken jag fann betydligt stärkt af hvilan och förfriskningarne. Jag flåtade hennes vackra, ljusa hår, ordnade hennes drägt på ett smakfullare sätt och införde henne derefter till min tant. Hon kände liksom jag ett innerligt deltagande för den olyckliga unga kvinnan. Nu, då all irratation var förbi, var hennes väsen lugnt och stilla.