Norrländska Korrespondenten – 25 juni 1872, sida 2

af tredskande föräldrar eller af oskickliga lärare; andra åter wilja entost upyjälpa och förbättra ven gamla bygnaden. Båra åfiaterna öfwerensstämma likwäl i hufwusdsaken, nämligen i den närwarande skolans ofullkomlighet. Det är icke endast i wårt land, fom en dylik rörelse förnims mes, utan man finner samma reformsträfwanden i flera andra länder. Då wår folkskolelag utfärdades, mille man in: om en alt för fort tid åwägabringa någonting utomortentligt, och att derför feltskolans organifation blef brådftörtad, funna wi ide förneka. Dens na företeelse blir få mycket märkwärdigare, då wi weta, att fullt konservativa, för alla obetänkjamr ma förändringar tillbakadragna män, bade fig up: draget att utarbeta och ftälla den nya lagen i werket. Wi hafwa härmed ide welat kasta någon skugga på dessa, fom säterligen woro sanna fosterlandswänner; men wi hafwa endast anfört det jä som en egendomlighet. Minst en skola skulle nu i hwarje församling inrättas. De nybildade seminarierna måste i ftörsta hast fabrisera lärare, för att möjligen till nå: gon del motswara ingående retvisitioner. Den närmaste följpen häraf blef en osullkomlig lärares bildning, Lönen blef också ytterst knapp tilltagen, hwarför binäringar af alla slag måst tillpripas för att om möjligt fylla de nödwåndigaste behofwen, och för mången lärare blef skolan härigenom en bisat, då deremot de mera lönande binärtngarne blefwo hufwudsak. Jcke få få exempel gifwas, vå skolläraren helt och hållet öfwergijwit sitt kall, ja man finner till och med, att ffarprättaresbefattningar ide föraktats. Härtill kommo flera tryckande omständigheter, hwaribland den sör skolans friska tif ide winst skadliga, att läraren måste wa ra ett wiljelöst werktyg i skolans händer. För: hållandet blef derjör ide alltid det bästa imellan läraren och skolrådet. Den förre fåg fig fördis sedd i frånor, uti hwilka hun mången gäng war den kompetentaste domaren oc) det sednare mifsbrukade ofta den makt fom blifwit vem gifwen; så att de mångens:ädes, i stället för att wara ffolans förnämsta stödjepelare, blefwo lärarens in kvisitorer. Att wackra undantag lunna anföras, forte ide behöfwa anmärkas. Kom få, liksom sänd af försynen, den frifinnaz de pressen och icke blott tog skollärarens parti, utan öpnade äfwen sina spyalter för ten rättföfande. Här gick man äjwen stundom tid öfwerdrift och stolläraren kastade fig ofta i armarna på or ganer, fom ide alltid woro af bälta bestaffenhet; följden blef emellertid, att den nedtryckte låraren sick en ljusare werlteäskadning och kunde nu åt: minstone trygga sig wid hoppet om ett framlida bättre. Han börjare nu äfwen wäckas till lif och intresje jör skolan, seende att en lycklig lösning af skolfrågan til ide ringa del berodde på honom flälf. Den förnämsta konsten war nu att wäcka intresse för stolan, först yos barnen och sedan hos föräldrarna. Jutresset hos barnen häcktes till en början derigenom, att han samtalude med dem om fråm. mande länder oc) foli, om fäderneslandets forn tida öden, jörfjärrens bragrer och lärde dem def: utom många andra nyttiga fafer, såsom t. er. go: sarna huru de skulle få reda på ytinnehållet af föräldrarnas tegar och flickorna, att de ide skulle koka ärter i täls eller hafs vatten, utan i matten ur åar eller bäckar, lärde dem dessutom sjunga små wackra sånger; och se! wid lugnare besinning började man ändå finna att skolan på wisst sätt war nyttig, Ett stort steg framåt war nu taget; och om lärarne på detta sätt fortgå och äro eniga i fina fträfmanden, hoppas wi äfwen, att det jwenffa foltet om en ide få aflägsen Jramtid skall inse sina pliater. Flera kunskapsrika och i folkbildningens hänfeende förtjänstfula män hafwa äfwen på sednare titen walt tid sitt lijs upgift folkbildningens hör jande. (Forts.)