Norrländska Korrespondenten – 25 juni 1872, sida 2

medlidande med mig! O, förbarma er öfver mig! Jag fruktar att vansinnets natt omhvärfver min själ. Min stackars flicka, ni har ingenting att fruktad, sade jag; men säg mig hvem ni är och huruledes ni kommit hitin! Hon fortfor att gråta, men svarade icke. Säg mig åtminstone ert namn7, sade jag, då jag fann att min förlägenhet tilltog, säg mig ert namn och hvem ni är! Hon upsteg från golfvet, reste sig i hela sin längd och borttorkade tårarne. Ni frågar efter mitt namn, sade hon, och oaktadt hon talade i en undertryckt, sträng ton, hade hennes stämma en mild silfrerklang. ÅNi skall måhända icke blifva glad, när ni får höra det. Ni frågar hvem jag är. Det skall icke förorsaka er någon glädje att få veta det. Mitt namn är Amalia Hawkwood — och jag är — förstå mig rätt — er trolofvades — Ernest Hawkwoods hustru. Ni tror att jag är vansinnig, fortfor hon, då hon såg mig stå der liksom träffad af blixten, med ett uttryck af tillintetgörelse i mitt ansigte. Jag är det måhända; det är icke hans skull, om jag ej är det, men det är icke desto mindre sant, att jag är hans hustru. Låt honom säga hvad han vill: låt honom påstå, att vårt äktenskap icke var lagenligt, låt honom insparra mig i ett dårhus, såsom han gjort en gång förut, då jag stod, i vägen för hans ärelystnad; jag är likväl hans hustru. Se här, och hon höll upp sin genomskinliga hand, hvarpå satt en slät guldring, detta är nu mitt enda bevis. Jag hade flera bref och min vigsel-attest; men dem