Norrländska Korrespondenten – 15 juni 1872, sida 2

en vecka. Min fästman hade åter tagit sin vistelseort på Woodleigh; Lionel var borta, man sade i London, men att han skulle komma hem för att öfvervara mitt bröllopp, enär det var hans värf att bortgifva. Alla förbindelser voro nästan gjorda. På en viss minnesvärd afton hade jag varit sysselsatt med att skrifva bref, som jag ämnade afsända med morgonposten. Emedan jag då och då försjönk i drömmerier under mitt arbete, drog detta så länge ut, att jag omsider måste skjuta bordet tätt fram till fönstret för att kunna se, ty oaktadt mörkret föll på, var det dock för tidigt att ringa efter ljus, och det var dessutom en af mina vanor att sitta och drömma i halfmörkret, medan rummet uplystes endast af kakelugnsbrasans ostadiga sken. På denna afton var jag allena, emedan min tant tidigt gått till sängs, ty hon mådde icke riktigt väl. Det var en mer än vanligt trist afton; en bister mars-storm skakade då och då fönsterrutorna, som öfverhöljdes af ett stridt regn. Likväl kvarstannade jag på min plals och fortfor att skrifva, intill dess ett fullkomligt mörker tvang mig att uphöra. Jag bortlade min penna och reste mig för att ringa efter ljus, I det jag steg upp, skakades fönstren af en mer än vanligt våldsam vindstöt, och något, som jag trodde vara sand eller vissnade lof, berörde rutorna lätt. Jag vände min blick likgiltigt mot fönstret, utan att egentligen vara förundrad öfver ljudet. Men, du milde Gud! Hvad var det jag såg? Ett ausigte! Ja, ett blekt, infallet ansigte, som,