Norrländska Korrespondenten – 11 juni 1872, sida 2

tänka på Esthers sorgliga öde och att hon lefvat i detta hus, ja måhända bebott samma rum, som jag hade valt till mitt eget. Och jag drömde verkligen om spöklika ansigten och långt, drypande hår, om ett sakta famlande på fönster och dörrar, till dess det slutligen syntes som om korpen i Edgar Poes vilda dikt i egen person kommit från Plutos nattliga kust. Men då morgonen kom och medförde strålande solsken, molnfri himmel, fågelkvitter och ett svagt doft från höstens sista blommor, slog jag bort drömmarne och inbillningarne, steg upp och hade brådtom med planer och upfinningar till förändringar och förbättringar och med att upsöka nya skönheter, upfyld af strålande förhoppningar för framtiden och fast besluten att njuta ögonblicket så fullkomligt som jag förmådde. Sålunda öfvergick hösten till vinter i lugn, med ostörd glädje. Min tant och jag kände oss mycket lyckliga på Holmly. Jag var alt för uptagen af hvad jag då ansåg såsom ett vigtigt bestyr, nämligen att anlägga nya planteringar och lusthus till att känna något som kunde likna enslighet, och min tant var alt för deltagande och af en alt för munter och belåten natur till att låta sig anfäkta af något, som hade likhet med ennui. Vi hade icke så många grannar, och blefvo ej heller öfverhopade med besökande; sålunda förflöto dagarne hastigt och lyckligt, och snart stod min 21:sta födelsedag för dörren, om en vecka skulle jag vara befriad från min förmyndares förmyndighet; men denna myndighet hade hittills utöfvats så mildt och förståndigt, att jag icke var alldeles säker på att jag kände