Norrländska Korrespondenten – 20 april 1872, sida 2

)Tror du, yttrade jag med värma, Patt jag skulle trolöst lemna dig i sticket i den händelse något skulle inträffa i afseende på dig. Ah, Ernst, du hyser ett temligen inskränkt begrepp om beskaffenheten af min vänskap. ?Du är dig alltid lik! utropade löjtnanten. En sann vån är du och jag är icke värd din vänskap. Men icke förthy, måste du denna gång låta mig sköta mig sjelf. Jag är väl ingen omyndling heller. Lofva mig derföre att bli hemma medan .jag begifver mig ut.? I dag! Mu genast. Med dessa ord gick löjtnanten fram till sin reskostert kvarur han framtog ett smakfullt fordral. Han tryckte på en sjeder och fordralet sprang upp. UHan räckte det åt mig. En lång caledonisk dolk med ett utmärkt väl arbetadt fäste visade sig för mina förvånade blickar. Detta är ett arf efter min olycklige far, yttrade löjtnanten med dof röst i det han tog det blixtrande vapnet och höll det framför mig. Ser du de der rostfläckarna på den blanka klingan. Det är min fars blod, ty det var för detta rapen han föll. Ha, fläckarna skola aftvås i hans blod. Med dessa ord stack han vapnet i barmen. Han gick fram till sängen öfver hvilken hängde en revolver. Denna nedtog han och stoppade på sig. Derefter knäpte han af sig sabeln, tog sin hatt och räckte mig handen. Farväl så länge, sade han med uprörd stämma.