Norrländska Korrespondenten – 20 april 1872, sida 2

Den vansinnige. (Novell af Hektor) (Forts. från n:r 44) Icke ställa till något spektakel! svarade löjtnanten med gnistrande ögon. Ah, bror R., betänker du, hvad du säger? Jag har gjort alla möjliga efterspaningar för att vinna någon uplysning om mina olyckliga föräldrar. Men förgäfves! Tror du då att jag nu, när jag erhållit så fullkomliga uplysningar och funnit mördaren, kan du verkligen tro att jag skulle lemna detta ögonblick obegagnadt? Aldrig, vid Gud, aldrig. Jag märkte att hans beslut var orubbligt och jag darrade för följderna häraf. Lemnad åt sig sjelf, skulle han kunna tillställa en stor oreda. Nej. jag måste söka lugna honom och hindra hans planers vidare utveckling. Såå?, yttrade jag med harmsen röst, du vill verkligen förorsaka din bästa vän obehag. Nåväl, vildhjerna, gör som du vill. Gå och ställ så till, att jag bringas i arrest och fängelse. Jag skall icke förhindra det, icke ens beklaga mig deröfver. På min ton märkte löjtnanten att jag var vred. Vetta gjorde att han sansade sig. Han teg och satte sig vid bordet med hufvudet lutadt i handen. Så sutto vi båda en stund, tysta. Slutligen yttrade löjtnanten i det han reste sig: Bereda dig några obehagligheter. Nej, det är ingalunda min afsigt. Behöfver du blifva inblandad i mina anlägenheter.