Norrländska Korrespondenten – 2 mars 1872, sida 2

Måntagon den 8 sanuari gingo wi till sjös från North-Humberland-Dod, och resan fortsattes utan något widare anmärkningswärtt, tills den 13 jan, då wi närmade of Ystats hamn. Kl. 4 . m. på sirka 6 engelsta sjömil från Ystads hamn och for uti O N. O. började wi att signalera med hwisselpipan efter lots och fertsatte med minftad fort ech ofta bwissling och signalerina efter lots till8 tl. 5. På sirta 2 ristans från Ystads hamn lossades ett skott med en fonon, eller så fallad smällare, en stor hwit lanterna biesades under storgaffeln och en samma forts tanterna war på förtopppen; fortsatte med helt fatta fart, jämn lodning från 10 till 627 famnars djup; emellanåt lågo wi allveleg, stila, med alla man på däd, sträng uttik skutan rundt; sågo få od) wäntade tills tl. 6, då wi strax på infivan af skutan eler norrut blefwo warse en hwit landterna med täta blinkar, som syntes närma sig, så att det kunde synas, att det war en båt, som wi antogo med säkerhet wara tlotsbät och lotstecken; dod närmar de båten fia mycket längsamt, få att wi gingo bås ten litet närmare med helt sakta fart och jämn lernina; men fom djupet aftog något, få tordes wi ide gå helt intill båten, utan lare skutan stilla, stäfwonde sytwart; båten wisade ofta blinkningar med lanterna, föreställande som ban wille kalla oss till fia, men det tordes mi ide, och då mind och fiö war nära stillt och lugnt, få antogo wi att däten, fom syntes liten, fnart kunde komma till of, få att mi läto skutan ligga ftilla, Då hon få legat sirka en halftimma, fick stutan fånning af grund med fivan mit skepps, fast ehuru wi jämnt letat ech bade 5 7 fomnar förut och 4, famnar akterut, och få snart wi satte maskinen i aäng gick skutan willigt, då mi gingo ut från aruns bet. På samma gång syntes lanternan och båten aflågsna sig westerut, då wi gingo längre ut från land och lågo wäntande hela tiden med jämn lotgfignalering med hela besättningen på väd, lågo få och wäntade till kt. 3,8, då en båt tom på sidan, fom fade fia wara lots. Då lotsen fråpas de hwad fom fattas, swarade jaa: intet annat än att jag mill hafwa lots och komma in uti hamnen, om lotsen fan gå in med natten; då swarade lotsen: det fan jag, men wi ba sett fias nalerna seran fl. 1,6 få långt inne od) länge, att ban måfte hafwa warit på grund eller till onforg, Jaa fmarade: mi hafwa icke warit på grund men kloss till ett arund, bwarefter wi fort satte efter lotekommando in uti Ytads hamn och ankrade kl. 12 9. Trondhjem den 14 febr. 1872. (Understrifter.) Denna berättelse förklaras närmare, tillågger H. T., genom ett särskildt brej från fartygets bes fälhafmare till ett af Göteborgs assuransbolags werkställande direktör. Deraf framgår bland ans nat, att det lyckligt pagjeruade grundet war mycket brant, samt att man trorde sig weta, det ett s. k. bärgaresällskap på stranden mar beredt att gifwa fartyget nötig hjelp, derest det fastnat på grundet. Hijalmar syntes från land redan fl. 5.45 e. m., då äfwen änghwisfelpipan hörres, enligt hwad nedannämnra intyg utwisar. Någon annan ups lysning om den blinfonde lanternan har ej wunnits, än att lotsen upgaf, ret ban wisat sin landterna hwar gång Hjalmar hwisslade, hmils ket dock befälhafwaren anfer ej wara riktigt, eme. ban lotsen låg på insiran af grundet. Slutligen meddelas följande bestyrkta intya: På begäran af kapten Andersson å ånafartyget Hijalmar intygas härmed, att nämnde ångare från land syntes lördagen den 13 januari fl. oms kring 5,45 e. m. och att jamtidiat ånghwisselpipan bördes. Yltad den 19 januari 1872. AM. Andersson. P. Nilsfon, fiskare. Att såwäl A. M. Andersson som bewittnaren br F. L. Persson äro wålkänta personer samt att flere personer hörde signalen, som i intyget ups gifwes, bestyrkes af Carl Öttergren.