Norrländska Korrespondenten – 2 mars 1872, sida 2

de hon lika muntert ock gaf en klatsch åt hästen, som genast satte i väg. I början fick Elisabeth rätt bra bugt på det eldiga djuret; kon fann till och med ett särskildt nöje uti att visa honom skickligheten och kraften i sin lilla hand. Hon dref honom i starkt traf och roade sig sedan med att stanna honom på fläck. Men Achilles tröttnade snart vid den leken: han brydde sig icke mera om hvarken hennes smekande röst eller tygeln eller ridpiskan, utan lade i väg med pilens hastighet. Elisabeth insåg snart att det icke var värdt att strida och tänkte endast på att söka hålla sig fast i sadeln. Aelulles ökade farten alt mera; hon såg på långt afstånd framför sig en stängd grind och hon fann, att om hästen icke dessförinnan hejdade sitt lopp, så vore det ute med henne. Och då hon icke såg någon utväg att undvika faran, tog hon sitt parti, tillslöt ögonen och anbefallde sig i Guds beskydd. Framkommen till grinden, gjorde Achilles en tvär knyck åt sidan, hvarvid Elisabeth kastades ur sadeln ned i ett gyttjigt dike bredvid vägen. Stötens häftighet mildrades betydligt genom beskaffenheten af den mark, på hvilken den unga flickan föll; hon hade knappast kunnat välja sig en mjukare bädd, om också en proprare. När Elisabeth fann att hon icke hade skadat sig, öppnade hon ögonen och kände sig i början bittert förödmjukad af den löjliga ställning, i hvilken hon befann sig; men så snart den första förtry