Norrländska Korrespondenten – 2 mars 1872, sida 2

telsen gått öfver, började hon skratta åt sitt äfvertyr. Hon höll som bäst på att söka komma på fötter igen, då en röst nådde hennes öra. Tillåt mig att hjelpa er, min fröken, sade rösten. Hon vände sig till hälften om och uptäckte till sin stora förvåning, att rösten kom ifrån en ung man med elegant hållning och distingeradt utseende. Hon höll på att tvärt afslå tillbudet, så skämdes hon att visa sig i denna löjliga belägenhet inför en ung och vacker kurls ögon. Emellertid hade den unga mannen, utan att afvakta särskild tillåtelse, fattat uti henne på ett så grannlaga sätt som möjligt och uplyfte henne ur diket. Den stackars flickan hade nog skäl att bäfva för detta ögonblick. Hela den ena sidan af hennes riddrägt var bokstafligen öfverhöljd af dy; äfvenså händerna, hvilka hon i fallet hade sträckt framför sig. Själfva ansigtet, detta förtjusande ansigte af ros och lilja, hade här och der fläckar, som gjorde henne oigenkänlig. Om Elisabeth hade kunnat se sig i en spegel, så hade hon säkerligen dött af blygsel, så framt hon icke brustit i gapskratt, ty hennes sinne för det komiska öfvergaf henne sällan. Men lyckligtvis kunde hon sjelf icke klart fatta det intryck hon måste göra, hvarför hon också tog saken temligen trankilt. Achilles hade tvärt stannat sedan han utfört sitt dåd; så snart han fått visa sin ryttarinna att han ändå var den starkare, tycktes han icke vilja drifva striden längre. Dessutom var han