Norrländska Korrespondenten – 13 februari 1872, sida 3

nar själen, och Henrik hade på så länge icke inandats denna lifgifvande luft, att han nu begärligt insöp den i fulla drag. Litet emellanåt försökte han att få öka sin fordran, men Helena ville aldrig öka sin skuld. IIon ville aldrig mottaga några andra presenter än en blomkruka, en bok eller någon annan dylik småsak. En gång hade han med sig ett litet vackert guldur, som han påstod att Helena nödvändigt behöfde för att veta hvad tiden led. yIIvad tiden lider?o sade hon; phvartill tjenar det? Får jag ej tids nog veta hvad tiden lider, när ni ej mera kommer hit?n vDu tänker således stänga din dörr för migly x x x Alt detta berättade mig Gustaf R. en eftermiddag i sistl juni månad, då vi tillsammans intogo vårt kaffe på Hasselbacken. Är historien slut der? frågade jag. vNeJj, det märkvärdigaste återstår ännu. Nog känner man styrkan hos farliga förbindelsero, tillade han liksom för sig sjelf, omen att dygdens makt är så stark, det trodde jag inte. Nå, men berätta! inföll jag. Häromdagen mötte jag Henrik och Helena promenerande arm i arm å Karl XIII:s torg. Vi helsade på hvarandra, och då Henrik påminte om vårt första möte på tre man hand, anade jag kur saken stod. Som samtalet rörde sig lätt och otvunget omkring detta vårt gemensamma minne, drog jag icke i betänkande att skämtsamt fråga: oOch skulden, är den redan hbetald ?2, vAÅhnejo, svarade Uenrik i samma ton, oförfallodagen är ännu icke inne. v