Norrländska Korrespondenten – 6 februari 1872, sida 2

Johan såg på henne tillbaka och ett matt leende drog öfver hans bleka ansigte, men han började måla. Så gick det en tid bortåt. Det var åter en afton vid stranden af elfven. Der lekte ej nu ett par barn. Men en man och en kvinna sutto vid stranden och sågo på böljornas lek, och huru blommorna nickade för vinden, och hörde hur det hviskade i skogen. PDu säger att du aldrig kan blifva lycklig mer, sade flickan. voOch jag. fortfor hon, som gladde mig deråt, Hon måtte då hafva varit mycket vacker, den der fröken, som så kunde locka din hug, som så kunde leda dig till sorg och bedröfvelse. Ja, ja ... Elisa hon var en skön urna, men en grafurna. — Men hvarför gråter du, Elisa? Gråt icke: goda flicka! min lefnads visa är snart sjungen, fast ingen lycka mera: blommar för mig. Men du skall blifva lycklig, mycket lycklig, Elisa 1 ?Jag? stammade flickan, )hur skall jag blifva lycklig, när du ej mera ler emot mig? Förstår jag dig rätt? Nej nej, det kan ej vara din mening. Skulle du vilja . . 7 Flickan såg på honom, och en hel verld af lycka strömmade ur hennes blick. Men elfvens vågor brusade mot stranden, der alla små blommorna stodo, och det hviskade så underbart i skogen. Solens sista strålar belyste ett lyckligt par. Elisa hvilade vid Johans hjerta.