Norrländska Korrespondenten – 6 februari 1872, sida 2

hand, och oron stillade sig i hans bröst; han satte sig vid gubbens fötter. Och så berättade han sin saga, huru det gått honom på hans vandring i verlden. yJag egde ett namn, ett stort namn, sade han, och jag förtjenade pengar, mycket pengar, och ju mer mitt ryckte steg, och ju mer guld jag vann, desto mer glömde jag din far, och Elisa! . . . Ack — om jag kunde flytta mig åter ett tiotal af år och finge börja på nytt! Så talade han om sin kärlek i den stora staden, och kuru den blef sviken, och kuru han sedan, för att dofva sin smårta, störtade sig i nojenas hvirfvel, tills slutligen af hela hans storhet intet mera var kvar, än en trasig rock och ... i Jag hade ej på många år, fortsatte han, vläst ett Guds ord, då en dag min gamla spalmbok föll i mina händer. Jag slog upp den, der några blad af en vissnad blomma lågo mellan pappersbladen, och med ens stod min barndom för mig, och du gammelfar och du min barndomsbrud och elfven och skogen — och jag grät första gången på många, många år.? vStackars, min Johannes! afbröt gubben, men var ej ledsen du; gubben är blind ser du, men han kan ändå på gamla dar gifva dig ett handtag igen. Du börjar på nytt igen, det är altihop det, Johannes! Kan du ej måla här, sade Elisa. Gud skall hjelpa dig, och kraft och mod skall återkomma. Säg Johan? Och hon såg på honom med hela den första, den blyga, den enda kärlekens glöd.