Norrländska Korrespondenten – 3 februari 1872, sida 2

Ock modren, grefrinnan, stey in, — och målaren stälde upp sitt staflli. Vi få ju se er i afton, läspade den skona fröken, och hur var det, har ni glömt Auroras glömska sedan sist? Ack äfven det tjockaste töcken glömmes när solen går upp, svarade målaren och såg på fröken så, som endast kärleken ser. Fröken log och hennes fina kinder flammade i purpur. De unga älskade hvarandra. Men den gamla, nervsvaga grefvinnan hade slumrat, der hon satt tillbakalutad i soffhörnet. Och huru orden follo sig, innan grefrinnan vaknude, hade de unga talat vid hvarandra om sin kärlek, och utan att de sjelfva visste huru det hade gått till, hade fröken hvilat vid hans hjerta och den första kyssen beseglat deras kärlekslöfte. Alla fönstren i den grefliga våningen voro uplysta, och salongerna hvindade af uniformer och sköna gestalter och guld och juveler och sammet och siden. Skönast af alla var dock husets dotter, den unga fröken Aurora. Hon var solen i hela systemet, och många brändes och många värmdes af elden ur hennes ögon. Bland de få sivila på balen var äfven en ung man med ett utmärkt vackert ansigte och en ståtlig hållning. Det var vår målare, och ehuru han ej dansade, följde han dock med blicken hvarje ord, hvarje den minsta rörelse hos föremålet för allas beundran. (Forts.)