Norrländska Korrespondenten – 20 januari 1872, sida 2

Och nu inbjodos barnen att hålla till godo med välfägnaden. De läto ej bedja sig tvenne gånger. Man krusar icke, då magen skriker och maten står på bordet. Det var en fest derinne, hvars fröjd man helt säkert skulle i månget slott afundats kojan. Det var mig så varmt om hjertat, der jag stod, och hade jag ej fruktat för att skola störa den så nyss upspirade julglädjen, hade jag bestämdt rusat in och tagit gubben Bergqvist i famn. Då de små smort sig med rätterna, gaf Bergqvist en vink åt betjenten, som gick ut, men efter c:a 5 minuter kom tillbaka in med en gulgran, som strålade så grann med sina vaxljus, nötter, äplen, fikon, russin, konfekt och andra gåfvor, hvilka den gamle förärade de små. Dessa stodo först helt förvånade, ja, häpna öfver denna granlåt. Den minsta stack till och med fingret i munnen och började gnugga sig i ögonen med den andra handen. Men gubben nickade så vänligt åt dem, att rädslan snart försvann, och det dröjde ej många minuter, innan ett sorl trängde ut till mig, hvars betydelse det icke var mig svårt att tolka. Efter en stund gick emellertid gubben Bergqvist till modern, stack i hennes hand en ganska rund portemonnaie, nickade och gick sedan han klappat hvart och ett af barnen på hufvudet. Jag ofverraskade honom, då han kom ut på gatan. — Jag har sett alt, sade jag. — Um, ni här . . . alltid näsan i blöt. — Jag har sett alt ... tack! uprepade jag och tog hans hand.