Norrländska Korrespondenten – 20 januari 1872, sida 2

mitt hus. Jag kan fylla i vägbiten med den historien: den skall ej ta upp många minuter. Det är bara ett barndomsminne, men det är också en lefnadsstjerna. Det händer alt ej så sällan, att barnet går igen i mandomen och ännu har rosor kvar åt ålderdomen ... Ah, hvad himlen strålar i julkvällen! Alla lamporna deruppe äro tända. Det dröjer väl ej så länge, tills gubben Bergqvist kommer med i tackeldansen deruppe ... Ja, min mor, jag ser dig nog, hur du sväfvar af och an i ringen ... Gubben tystnade, knäpte andäktigt ihop sina händer öfver kryckkäppen. Jag störde honom ej. Slutligen återkom han till det närvarande och berättade: Min mor älskade mycket törnrosor och fastän vi lefde i armod, hade hon likvål alltid rikedom på blommor. Det är med dem som med barnen: de äro en Guds gåfva och kunna lika gerna höra fattigman som rikeman till. Men min far älskade hvarken min mor eller blommorna: krogen var hans hemvist och glaset hans passion. Hvad han fortjente, det lade han ned på disken, der han på samma gång äfven bitvis bortsålde sin kropp och sina krafter. Men ej nog dermed, äfven det min mor genom sin tvättning kunde skrapa ihop vandrade ofta bort till det usla hålet. Detta lif var odrägligt, och jag kände redan, huru jag sjelf förhärdades vid åsynen deraf. Barnasinnet är ett vax, som hålles mjukt och tager goda intryck, då det värmes vig familjekärlekens eld; men hårdnar och blir sträft i bitterhetens köld.