Norrländska Korrespondenten – 16 januari 1872, sida 2

stannade de båda. soner hvimla om hvarandra med sina tunga korgar, fulla med julgåfvor. Men de stora husens murar äro för tjocka; de stå der tysta och stumma med sina eldögon. I arbetarekvarteren deremot är det annorlunda. Om du ställer dig en julafton der på gatan, förnimmer ådu liksom ett oredligt sorl. Det sluter ögonen och det förefaller nästan som om luften vore full med osynliga väsenden, hvilka hviska till hvarandra. Det är barnagladjen från de små trähusen. Du blir varm om hjertat och nästan glädjes öfver de många springorna i kojorna, hvilka annars för gerna insläppa den ovälkomna vinterkölden, men nu i stället lemna rum för fröjden derinne att få svinga ut och jublande höja sig, till stjernfästet . . . en säkert Gudi behaglig lofsång. Jag befan mig just i ett af dessa kvarter, då jag plötsligt blef varse en person, som kom gående gatan framåt, väl insvept i sin kappa och åtföljd af en karl, hvilken nästan dignade under bördan af tvänne väldiga korgar, Plötsligt Den förste som antagligen var husbonden, vände sig om till den andre, tjänaren, och gjorde honom någon fråga, hvarefter de båda försvunno genom en trång portgång till ett litet förfallet hus, hvars fönsterrad alls icke antydde någon öfverensstämmelse med räta linier. Jag smög mig fram till kojan, genom hvars tvänne fönster skimrade ett matt ljussken. Jag ställde mig intill ett utaf dem, för hvilket hängde ett trasigt gammalt förkläde, som gaf fri utsigt åt den nyfikne. Jag såg ditin. Hvad lifvet ändock är för