Norrländska Korrespondenten – 31 oktober 1871, sida 2

att hennes man icke skulle begagna sig deraf. Hon kände honom och fruktade. att en fortsatt enträgenhet skulle plåga honom. Min vän ansåg sig icke böra gå längre och vi aflägsnade oss, förbehållande oss likväl rättigheten att påföljande morgonen efterhöra hans tillstånd. Då vi kommo, funno vi hustrun och dottern badande i tårar. Mannen hade dött ett par timmar förut. Vi gingo fram och betraktade honom. Den sflydda anden hade krarlemnat ett lugn på de stelnade dragen, som visade den försmak han känt af den frid han gått till möte. ?Ser han ej lycklig ut? sade enkan. Lefva redligt och dö nöjd! var det ordspråk hans hela vandel bekräftat, tillade hon och tryckte en kyss på hans kalla panna. Jag tyckte mig, då jag lemnade detta dödsläger, sätta foten på utgångsvägen af den labyrint, hrari jag altsedan Tryboms berättelse irrat. Jag skulle snart hinna slutet. Brukspatron Knepin hade skänkt stadens skarpskyttekär tolf gevär och en trumma, hvilken storartade gåfva stått omtalad i alla Sveriges tidningar och hvarför han skulle ytterligare betackas genom en deputation af kåren, hvilken jag blef vald att anföra. Antingen patronen var okunnig om dess ankomst elter icke, hade han till middagen bjudit sällskap och tillät oss icke att återvända utan att hafva öfvervarit den. Vid bordet hade jag, som ett slags hedersgåst, fått plats på värdens ena sida. Måltiden var utsökt och sinnesstämningen lifvad. YVid en paus i glädjen omtalade jag för Knepin, låtsande en fullkomlig