Norrländska Korrespondenten – 31 oktober 1871, sida 2

egentligen afsågs mindre en hyllning åt ministären, än en opinionsyttring imot stadens riksdagsman, som på riksdagen med sitt ord och sin röst bidragit till det beslut, i anledning hwaraf ministären afgick, är fullkomligt inlysande för alla och en hwar, de der känna wår stads kulissmysterier. Man lät nu utgå ett budskap privatissime till dem, på hwilka man trodde sig kunna lita, men man missräknade sig ännu en gång. (Det torde wara i friskt minne, huru man på det hållet i början af året missräknade sig och deröfwer så förgrymmades, att man wille brännmärta foll). De mest framstående af stadens grosshandlare och träwaruexportörer wille ej komma; de hade fått nog af den slags opinionsyttringar. En för kunskaper och duglighet utmärkt embetsman kunde ej heller ha den äran och lär lifligt ha ogillat benägenheten att tillställa fester af den art, att de innebära liksom ett flags hån emot olika tänkande och hwarigenom blott partilidelserna äggas samt splittringen inom samhället hålles wid matt oc) ökas. Många, ja mi tro flertalet af minuthandlarne saknades wid tfollationer. Af handtwerkarne sågs tnapt någon. Bes höfwa mi wäl säga att arbetarne woro borta. Men hwarifrån hade då det der ftörre antalet kommit? Ja, sannerligen wi weta det Wår stad rätnar dock 6,000 inwånare och 400 till riksdagsmannawal röstberättigade och det will derför synas, som borde ett större antal häraf — hwilketdera talet man än walt till jämförelse — nödwändigtwis hafwa i betydligare mån rekryterats från en eller flera af dessa klasser. Upgiften i detta stycke är således en — osanning; hwiltet war det ena som skulle bewisas OM detta har äfwen indirekte medgifwits af till: ställarne derigenom, att de, inscende omöjligheten att tillmäta kollationen någon betydelse genom det allmänna deltagandet, fom wäntades men uteblef, föft gifwa wigt åt saken genom påståendet att talen höllos af stadsfullmäktiges ordförande. Om den första upgiften fan ba fin grund i en af kollationen lätteligen framkallad, wisserligen ganska förlåtlig, benägenhet att se dubbelt, så hwilar denna sednare deremot på en total oförmåga att se, på en oklar tanlegång eller snarare på en dunkel föreställning. Or X. t. er. blir inom sitt samhälle wald till otdförande i drätjelkammaren, eller i sattigwårdsstyrelsen, eller i ett järnwägsbolag, eller t. o. m. i stads fullmättige; men ingen tänkande menniska kan annat än på skämt påstå, att hr Å. upträder i denna egenskap wid andra tillsällen än mid fogde infti tutioners sammanträden eller ock på grund af ett formligt updrag af desamma. Antag nämligen mot: satsen och det skall komma att heta: ordf:n i ftads fullmättige bar gift fig i går, har frått fadder, köpt ett hus o. s. w.; eller ordföranden i drätfeltammaren har bygt en ny ängjåg; eller ordf. i fattig: wård styrelsen meddelar närmare uplysningar om ängbåtarnes turer; — men detta wore orimligt, ty hwad man gör såsom enskildt person eller såsom sägwerksägare eller såäsom ångbåtskommissionär, det har ratt intet att skaffa med ordförandeskapet i den eller den samhällsinstitutionen. Nu hafwa mi imellertid ej hört, hwarten att fredagskollationen warit ett stadfullmättigsammanträde, ej häller att stadsfullmäktige gifwit fin ordförande updrag att säsom sådan hälsa ministären wälkommen åter; och det är alltså falskt, då man will göra troligt att hr Berggren i egenskap af stadsfullm. ordf:de höll talen. Swilfet war det andra som skulle bewisas. Till slut ännu några ord. Wi förstå mycket wäl att de herrar och män i wårt samhälle, hwilka fortfarande lefwa i, vå oc) af traditionen om forntida enwälde och maktfullkomlighet, måste fänna det bittert och nedflående att je det absoluta herrawäldet glida fig ur händernas att de med saknad tänka på den gamla goda tiden och ej få gärna böja Hurmu det för den tid fom fommer, ja, fom redan är kommen. Men det höfwes ingen man att endast klaga och jämra sig; det anstår twärtom hwarje oförwilladt