Norrländska Korrespondenten – 31 oktober 1871, sida 2

EEDER och SKAII. (Forte. fr. n:r 124.) Vid inträdet i HRosenstoffs hem funno vi alt inskränkt till den yttersta torftighet. Ordning och sparsamhet tycktes utgöra enda rikedomen. Två rum och kök var hela lokalen. Luften var dock ren och frisk, och linnet i hans bädd groft, men hvitt som nyfallen snö. Bredvrid honom satt hustrun, under det dottern sysslade på ett annat håll i rummet. Symaskinen stod öfvertäckt. som hade den på länge ej varit i bruk. Vid vår åsyn fästade den sjuke en frågande blick på oss. Min vin redogjorde för anledningen till vårt besök och ville känna den sjuke på pulsen. Denne drog undan handen och sade: sag tackar er, men låt mig få dö! Om ni kan räddas? Låt mig få dö! Det är stridande mot min pligt! Er pligt?! — — — Hvem har pligter mot mig? Om ingen annan, så ni sjelf! Ni har hustru och en dotter! För hvilka jag sedan länge icke varit annat än en frätande kräfta. Gör er intet omak för mig! Det är så ljuft att från denna mörka stridsplatsen se mot en verld af ljus och fril! Låt mig få dö! Hustrun gjorde eft vink åt oss och vi följde henne in i andra rummet. Hlär tackade hon oss med tårar i ögonen för vårt oförtjenta deltagande, men öfvertygade oss derjemte,