Norrländska Korrespondenten – 30 september 1871, sida 2

men nyfikenheten är både stor och allmån och den ena gissningen öfwergår den andra djärfhet. En version will meta, att bang hegwörtigbet, skrämd ar Helsingbors Titninas upnift om tillwaron i Swerige af 25 a 30,000 tommunister, och beberftar af fin benäånenhet att se spöken på ljusa dagen (biskop Beckman tror fom bekant på vjetwulen äfwen då vet ide är natt eller då stormen ide hwiner hemskt kring husknutarne) börjat miftänka wår stars laglydige och rättäntande elementarlärarekår för att luta åt kommunismen. Men det är synbarligen endast en fåwitsk gissning och mera sannolikt är att biskopen nu affodrat denna bra nog länge uteblifna tro bhuldbetåz och tjensteed för att fe om någon bland lärarne will efters lejwa Kristi bud: I skolen alls intet swärja. Qrititens gisjel. Sönraat Nisje, fom under tenna öfwerskrift omtalar och gör uterag af den granskning mi, i wår tidning för den 9 d:s funno af behofwet påkalladt att egna det Rotheska säll stapet, med särskildt afseende fästart på dass utjörande af Marmorkvinnorna, anmärker om wåra dramatiska artister af tredje, fjärde rang, att de, rå de göra Stockbolm ven äran, äro mycket kånsliga för ven kritik, som hufwudstadens resensenter någon gåna låta gå öfwer dem, — Om nu dylifa artister illa uptaga sjelfwa bufmurftaråaranftars nes klandrande omdömen, så år det klart att de med ännu mindre nöje uptaga anmårkningarne från en resensent i landgorten, hwilken sednare de ofta tro fia hedra och lycktiggöra med fina hwad teaterrikertör Roos kallade upoffringar i konstens tiänst. J fordna tider lära vegje herrur hafwa aripit till täppen, sasom deras bästa argument och en och annan småstads teaterkrönika met att förs tålja om resensenter fom blifwit mer buga och slag anfallne. Nu bar rod fom det jynes deras seder mildrats, till exempel hwarpå wi funna an föra en rätt komisk tillpragelse från Rordbeffa fälskapets sejour bär. Dagen efter det ofwannämnde resension warit synlia i wår tirning eller föndas gen ben 10 bade wi intagit wår setwanliga plats på tredje bänken till wenster från scenen i ten glada förhoppning att Wärmlänvingarne fom vå spelares, skulle gifwa br Rorbes sälskap tillfålle att i någon mån försöka uprätta, hwad re några danar förut brutit emot tonstens lagar. Märk: mi wille blott fe spär till gor wilja, men i dess stäle ....... Hr Landearen, fom innehade brukspatronens rol, gör fin entrå, blef, tyster, bämndruwanre och är påtaaligen til ala fina finnen frånwaranre, til dess ban plötsligen rusar ner mot rampen, lägger armarne i kors på brösiet och fäller fia att med stela blickar fixera oss. Något mera komiskt ha mi fällan fett: bang bär reste fia fom manen på en kortstubbat häst och ögonbrynen hopdrogos Målde samt. Munnens fasta horknipning kom ess att med ett upriatigt delta ande tänka på ven fara, som betade br Lis blänchwita tandrarer, hwilka ban få ofta wisade för en tjusad allmänhet med betta sublima fjäljbevräneri, fom antyrde att ban grep till fina sista pramatiska resfurser Hans hela apparition erinrade lifliat om utseendet hos en fom blifwit maagnetiserad och mi wäntade hwarje ögonblick att få fe honom börja suga på en morot i tante att det wore en sigarr — ett fom läsaren wet mycket wanliat experiment med bypnoticerade perfoner. Hur ban ffötte sitt spel? Han wårrslösare vet på ett skamliat fött, fina repliker framsatde ban själlöst under det ban alt jämt, utan afseende på om ban derigenom fom att wänta ryngen åt fin interlolutör sneglade på of. Lydliatwis töda et wreda blickar: annars skulle resensenten ej warit i tillfälle att beråtta, huru en aktör af femte eller sjätte rangen bemöter en kritik i landeorten. Dödsfall. Auxvid Auaust Afzelius afled i mån: dags kl. 10 f. m, 86 år 4 månader aammal. Under en tidrymd af omkrina 60 år bar den härangångnes namn warit införlifwadt med wår orlinggBR I AA