Norrländska Korrespondenten – 30 september 1871, sida 2

ra gatan både upp och ned, för att i diverse bodar göra sina smnå uppköp. Stadd på väg till kvarteret fick hon böra Gustafs röst bakom sig. Han halfsprang och skrek, så att det skallrade i hela stan och alla kaffesystrarne visade sina skarpa anletsdrag i fönstern: Frua! Frua ho Frun stannade och inväntade Gustaf, troende att någon olycka träffat hästarne; men ju närmare Gustaf kom, ju mera lugnades hon, ty Gustaf flinade och skrattade smått och visade alla sina tänder. Nu har jag sett hua ho oHuden? sade trun. Hvad för en hud?? Hua, vet ja! Hästhua! Nu förstod frun. Gustafs ömma hjerta, som förut varit oroligt deröfver att Mära blitt såld te en skojare, var nu lugnadt. — Gustaf har sin egen tidräkning. När hände det eller det? Jo, dä va innan ja fick dädära glaset 25Glaset! Hvad för ett glas?) vJo, patron mins la, när patron stälde te, rolighet en gång för alt folket, å vi dansa logen. Då hade ja vat åt statn å postat, då hade ja köpt mej ett bläckhorn mä bläck i, korken sett i mä, å så trilla ja ikull på logeu, å så gick bläckhornet sönder, å glaset gick in i bene på mej der dä ä som tjockast, å patroos mor, som va här to ut glaset å laga bene åt mejå å Do (Forts.)