Norrländska Korrespondenten – 30 september 1871, sida 2

te sig förstå, att husbonden var på väg att mista tälvmodet och i följd deraf alt för mycket ansträngde den lille Jeppe, som särskildt var Gustaf kär, uppfann då en alldeles egen taktik, som skulle hedrat ett klokare hufvud. Han började dels att ynka hästen och dels att berömma husbonden för dennes beskedlighet mot kreaturen. Stackars lilla Jeppe! — män då går la an för Jeppe ändå, — för han har då en så beskedlier husbonne! (Piskrapp.) Stackars lille Jeppe! — Sämre husbonne kunne han få. — Dä många hästa som ha sämre husbonne än patron. (Nytt piskrapp.) Stackars lille Jeppelo Komne längre fram på fjärden märkte patron att klart, med snö oblandadt vatten stod öfver isen på ett ställe framför de åkande. Ser du, Gustaf, der går sjön öppen?. Då drunknar Jeppe! utropade Gustaf i stor ängslan. Att patron och han skulle dela samma lott rörde honom mindre. Gustaf förestälde sig naturligtvis, att andra skulle hafva sina taukar, liksom han, oaflåtligen fästade på hästarne. Bella, det vackra grå vagnsstoet, hade ou blifvit gammalt och stelbent. Hon såldes till hästslagtaren men med uttryckligt förbehåll att hon genast skulle slagtas och ingalunda pinas hos äkare. Gustaf hade dock en hemlig oro och fruktade, att detta vilkor ej skulle upfyllas. Få dagar derefter reste frun till staden för att göra diverse uppköp. Gustaf satte in hästarne i ett stall och fick hvarjehanda uppdrag att utföra, och frun trippade sirligt och nätt den sto