Norrländska Korrespondenten – 9 september 1871, sida 2

ren Höör försett en stor del af norden med ypperliga kvarnstenar, hvartill råämnet finnes öfver alt omkring stationen. Hvart man derstädes vänder sig ser man grofva näfvar handtera släggan och stenhakan. Det kan vara lärorikt nog att göra en jemförelse emellan dessa härdade nordens män och dessa granna martissöner, som under de sednaste 24 timmarna svärmat omkring till häst och till fots i Höör och dess omgifningar. Hvad? Jemföra stenhuggare, simpla grofarbetare, med upsträckta, grant utstyrda fosterlandsförsvarare, det kan väl aldrig vara er mening? Jo, värdaste läsare! er ödmjukaste tjenare har funnit sig befogad att jemföra buldansbyxorna med kommissklädet, släggan med svärdet, den slitna lufvan med lägermössan, arbetaren med krigaren, och har funnit att om än båda vandra på ärans bana, så är dock stenhuggaren mer värdefull, mer hoppfull, mer lycklig och, enligt korrespondentens förmenande, mer nyttig och gagnande för menskligheten. Stenhuggaren har ett hem, en familj, något att lefva för inom fäderneslandet — följaktligen är han fosterlandsvän. Framtiden synes honom ljusare än den närvarande dagen, derföre arbetar, försakar och sparar han. Han mötes af kärlek från de sina och han har endast en ytre fiende nemligen krogen, och dennu förmår han temligen bra undvika. Krigaren är antingen indelt soldat, med riuga lön och föga utsigt att kunna förbätra sin ställning, eller också värfvad, med ännu sämre förmåner. Krigaren är väl klädd och bra född så län