Norrländska Korrespondenten – 19 augusti 1871, sida 2

dradets friska, praktiska lif; man är der icke så rädd om klassiciteten eller det antika; ej heller så rädd för framåtskrirande, för företagsamhet, för det nya okända för tjerft leap in the dark?, På ret förra möter ofg medeltiven i både werldra. ligt och andligt hänseende: Folkets mynrighet, representanternas af landgbhböfvingeoch biffop8åembetenas myndighet. J tisrags — mötetg för sta dag — kunde illusionen warit fullständia. Kl. siu på morgonen gick neml. från gymnasiet ett ganska långt tåg af swartklärte, dystert högtidlige män, företrädre af en, på hwars bröst ett gylrve: ne fors hängde. War det ett tåg af inkvisitorer på wäg att döma oc martera någon kättare? Kastar månne bålet fina !emffa dagrar på andra sidan det hörn, om bhwiltet processionen just nu wiker? Hwilfen fantafie! Det är ju stiftets pros ster med biskop Beckman i spetsen, fom gå till kyrkan för att höra en predikan af kyrloherden G. Lincberg i Resele. Hade jaga ej fett hans hög: wördighet förut ffulle jag likwål fått meta hwem ban war af en tilldragelse, fom bör wara färde: les smickrande för min män, rylografen i Söns tagg-Nisfe. Från en grupp främlingar, fom strax framför mia med häpnad skårade de mörka fäder, hördes en röst med glad liflighet utropa: GSe ber är han; det är Beckman, jag känner igen ho: nom från ESöndvags-Niefe. Som läsaren wet, bar sagde tidning i anledning af den wirt beryt. tade belwetegfjtriven mellan biskop Beckman och prof. Boström samt den ej mindre upfiatswädan: de fontreverfen emellan Beckman oc Victor Rydberg, mer än en gång pryrt sina spalter med hans högwörrighets beläte. Jag förbigår predikan få mycket hellre fom jag, förledd uf det wackra wärret, sagde morgon gick förbi sjelfwa kyrkan och såleres ide wet det mins sta om Reselekyrkoherdens utförsgåfwor. Dagen derpå eller onstagen pretikade bofpretikanten, kyrkoherden i Torp P. Lithner öfwer tet bonom af biskopen gifna ämnet Sjelfförsakelsen. Hernös santeposten tillerkånner denna predikan egenska perna af ett lika djupt kristligt, fom sakritt och formfulländadt föredrag och det blef af en def åbörare liknadt wid ett i den ärlaste och renaste stil med mästarehand upfördt tempel men obyge ligt fyligt. Predikanten, fom för wisjo förtjens te lifliaa loford, utdelare ytterst omsorgsfullt por terade slängar åt flere olikartade ytringar af egoism inom kyrkan, derwid ingalunda sparande ware fig högkyrklige eller pietistiska egoister, de der gerna förröma i förra fallet de mera frikyrklingt sinnade och i sernare händelfen rem, fom hålla före att pietismens färgate glasögon ej äro de mest lämps liga att skäta sanningans ljus ofärgart. Träffante hugg utdelades ej mindre åt dem, fom för döma alla andra än fig sjelfwa än oc åt vem, fom äflas att framställa fig såsom af den oaurattiga wer den oförtjent förföljtra martyrer och med oblitfetia logik frånrydteg tem ven fjelfförfakelsens mantel, hwarmed de mentes hafwa draperat sig. Jag hörre någon, fom isänner wäl till ftiftets inre förhällanden, påstå, att ej ens sjelfwa biskepen unmgick utsökt riplematiska tnapnälestyan. Torsdragens predikant war kyrkobherten i Råneå. Dahlbarg, hwilken de Sunrswallebor, fom bes sökte kyrkan i söndags atta dagar, da hade tilllälle att böra 3 Hernösand talte han om ret fonung: sliga prastarömet. Jnnan jag slutar tala om de met anledning af prestmötet hållna previkningar, måste jag näm. na den bibelförklaring fom teologieprofesforn wid Lunds Universitet doktor Skarstedt, känd såsom öfwersättare af Davids Psalmer, höll i måndags afton och derwid ban lär hafwa, med anledning af de i texten befintliga orten förr och nu; när och fierran betraktat dem fom 1:o förr woro när och nu äro fjerran; 2:o förr woro fjerran och nu äro när; 3:o förr woro när och nu äro när; 4:o förr woro fjerran och nu äro fjerran. Med owanlig fynvighet lekte den glade teologen —U ——— —