Norrländska Korrespondenten – 19 augusti 1871, sida 2

sande: för öfrigt rådde der den djupaste tystnad. Jag kunde ej hjelpa det, men jag kände mig till en viss grad lik en statsfånge. Jag ville ej lemna mitt rum för, än någon bad mig derom. Boken var emellertid intressant nog för att fängsla mig, dock ej djupare, än att jag stundom återkom till verkligheten, och jag smålog då åt min egendomliga ställning. Jag var efter alt utseende midt inne i det mystiska nu. Troligtvis fiunes det få, som draga ut i kamp mot verlden, för hvilka så många bekvänligheter äro beredda, som här stodo mig till buds. Dock förundrade det mig ganska mycket, att husets herrskarinna icke bjudit mig vara välkommen. Tänkande, drömmande och undrande, och dessutom rent uttröttad, föll jag snart ien djup slummer. Huru länge det varade vet jag ej, blott att jag väcktes af den gamla ladyus röst, som sade: -Stackars barn, ni är ju halfdöd af trötthet. Kom, låt mig hjelpa er med afklädningen 2:dra kapitlet. Min första känsla, då jag den följande morgonen upvaknade, var en omätlig nyfikenhet angående den dam, hvars sällskap jag skulle blifva. Ämneua för mina funderingar voro, huru hon såg ut, hvem hon var, och hvarför hon bodde här så ensam. Jag blef derför både glad och brydd, då jag straxt efter frukosten anmodades att komma in i bibliotheket för att träffa mylady. Huru skall jag finna vägen till bibliotheket I mrs Dean? frågade jag på samma gång jag